Shuffelplay i hjärnan.

Jag vet inte hur det är med er och era hjärnor. Men i min far tankarna ibland runt som ett totalt trassel, det ena kopplar till det andra. Helt random. Jag har satt hjärnan på ”shuffle play” och den går bananas. Otroligt hur fort det kan gå från att bara lite små bekymrat fundera över vilken metod jag skall pröva att övervintra pelargonerna med i år (eftersom de alltid har dött alla andra år, trots hyfsade ansträngningar) till att sitta och ha ångest över hur det ser ut i världen.

Vägen dit går mellan avdelningarna recept, gräsklippning, farmor-minnen och tusen andra bilder och tankar, en del har hänt andra är rena fantasifoster. Och i en rasande fart. Flopp, flopp, flopp – kortslutning! Isoleringen på tankebanorna måste ha blivit gammal och dålig för det sned kopplar liksom. Risken för självantändning är överhängande.
Oftast sker detta när jag är trött och nedsatt på något sätt. Kan vara något så enkelt som en förkylning. Eller stress, det är inte bra. Så det gäller att försöka undvika saker som gör mig ”brandfarlig”. Jag har lärt mig att hantera de här ”snurr-ner-i-avgrunden-tillfällena” riktigt bra. Men det har tagit tid och jag har behövt ta hjälp. Livet går ju upp och ner som bekant, det behövs ju inga dåliga ”tanke-bans-ledningar” i hjärnan för det. Det bjuds på lite ditt och datt kan man säga. Så jag har ända sedan i tjugofem års ålder till och från haft kontakt med terapeuter av olika skolor, för att trassla ut diverse tillstånd. Det har varit bra, jättebra. Men kanske har det liksom varit lite mer som att släcka bränder i stunden. Men det är verkligen så skönt när det slutar brinna (det blir ju så jävla varmt). Så man är så nöjd med det. Och så knallar livet på, tills nästa gång. Jag vill likna det vid en skogsbrand som man inte har lyckats släcka helt, det pyr liksom i rötterna. Och vid ”rätt” förutsättningar blossar det upp igen. Och jag har haft det på känn i alla år. Det är något som inte riktigt stämmer.

Lena Appel. "Tankebanor"
Lena Appel. ”Tankebanor”

Så träffar jag Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ Ja detta inlägg kan nog tendera att bli en liten reklamsnutt för henne och hennes verksamhet. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är sådär med saker, det måste mogna innan man kan berätta. Så känner jag i alla fall.
Mötet med Jenny förändrade mitt liv helt enkelt. En kliché? Nej, det är helt sant. Det hände ju inte på en gång förstås. Hon var den som lyckades släcka hela branden kan man säga. Lite lustigt faktiskt, för något mer ”o-brand-man-likt” får man leta efter. Jag tycker mer hon är som ”Tingeling” i Disneys filmer. Liten, vacker, magisk och sträng. Fantastisk kombination. Hon har klappat mig mothårs! 🙂
Ännu roligare är det att det var min man som skulle gå i terapi hos henne men med tiden så insåg hon att det nog var mig hon skulle ta hand om först.
Nu kanske jag kommer att börja brinna lite nu och då igen men jag har en bra egen brandsläckare och jag har andra verktyg också. Dessutom har jag fattat att den här typen av eld inte är farlig, bara jävligt obehaglig. Hon har fått slita med mig kan jag säga. Herregud, vilket tjatande det har varit. Men det var precis vad jag behövde (och fortfarande behöver ibland) men jag är så innerligt tacksam att jag fick tillfället att verkligen ”gå på djupet” och ta tag i de där ”rotbränderna” om man säger så. Det är ingen ”kvick-fix” men jag tycker det har varit värt allt blod, svett och tårar. Ja så mycket blod har det väl i ärlighetens namn inte varit men svett och tårar! Fattar inte att jag inte gått ner i vikt?

Lena Appel "tankar på löv"
Lena Appel ”tankar på löv”

Och nu flera år senare har vi fortfarande kontakt och nu jobbar vi tillsammans. Med ett material som vuxit fram under den här tiden. Hennes visdomsord och mina bilder. Med detta hoppas vi kunna hjälpa fler. Nu skriver jag det här lite för att ge oss eld i baken. Och då menar jag ju inte den sorten jag har beskrivit ovan… förstås.  Jag kommer att rapportera vidare om projektet givetvis.  Bilden av löven med ”tankar” på som glider iväg på vattnet är en sådan bild/verktyg som jag fått av Jenny, utmärkt att använda när det blir så som jag beskriver i början.
– Jaha här har vi en katastrof-tanke, den lägger vi på lövet och låter det ekipaget passera… här kommer en till, intressant… vi låter den segla vidare.

Håll till godo gott folk. Allt gott/Lena Appel

Storhetsvansinne.

Halleluja vad glad jag blev!
Jag blev sedd, fick en förfrågan från ingenstans. Out of the blue så att säga. Och jag blev så glad, smickrad och upplyft.
Jag fick helt enkelt en ”förhöjd självkänsla” (en formulering som finns med i beskrivningen av STORHETSVANSINNE i Wikipedia).

 

Lena Appel "storhetsvansinne"
Lena Appel ”storhetsvansinne”

Från Wikipedia:
Storhetsvansinne (megalomani), grandiositet, hybris, förhöjd självkänsla, i psykiatrin ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven självuppfattning, och ofta helt falsk självbild. Storhetsvansinne kan vara ett tecken på psykos eller en personlighetsstörning.

Eller så var det en allergisk reaktion, det kändes som om jag blåste upp och liknade en sådan där rolig blåsfisk, ni vet från filmen ”Hitta Nemo” den blir liksom rund som en boll och seglar bara runt lite planlöst till det lugnat ner sig. Förfrågan handlade om områden jag inte känner så väl men gärna vill prova. Så jag tackade ja till ett test! I samma stund blev jag helt skräckslagen och tänkte…

”Nu har jag fått storhetsvansinne, jajamän, jag är inte klok.
Vem tror jag att jag är?”

Lena Appel "småhetsvansinne"
Lena Appel ”småhetsvansinne”

Med ett rejält prutt-ljud (i allafall i min verklighet) återfick jag nästan min ursprungliga form, men nu något uttöjd och skrynklig, likt en ballong som varit uppblåst länge och förlorat luften. Trots att jag tvivlade på mig själv och var både sladdrig och skiträdd så backade jag inte.
Hurra! Jag tackade inte nej i rädslan för att misslyckas! Det är en sådan seger för mig. Och jag satte mig genast och ritade ordet STORHETSVANSINNE och tänkte att, det må vara hänt. Men jag har lidit av SMÅVANSINNE så länge att jag gott kan prova på motsatsen ett tag.

Och det är så skönt att bara prova något nytt. Blir de inte nöjda är det inget mer med det. Jag överlever och säkert de också.

OCH en sak till… jag har redan firat!!!! Jodå, för då har jag i alla fall haft roligt en gång. Det där om att ”det är lika bra att förvänta sig det värsta” har jag slutat med. Nu tar jag ut saker i förskott till och med. Mycket roligare!

Håll tummarna för att vansinnet håller i sig.

Allt gott Lena Appel

Kärleksplums

Hur du agerar påverkar de i din omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant. Tänker på de pojkvänner jag försökt förändra, eller arbetskamrater jag surat på för att de inte varit som jag tyckte.
Fåfängt och korkat, ja. Men jag är inte mer än människa, men med ålder och erfarenhet hamnar jag i den där fällan alltmer sällan. Till min och andras stora lättnad. Acceptans, det är ett sådant självklart ord tycker jag. Men ibland ohyggligt svårt att praktisera. Det krävs rejält med övning och man måste underhålla det också annars blir man rostig. Det är inget man tillskansar sig och sedan har, Nix. Lite som att gå ner i vikt, man får vara uppmärksam så kilona inte smyger sig tillbaka. Asjobbigt? Jag vet… men man mår rätt bra av ansträngningen tycker jag.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det här blir extra aktuellt för mig i dessa tider av flyktingströmmar och debatter om huruvida man hjälper eller inte. På nätet den senaste tiden har jag tagit del av fullständigt hårresande uttalanden och handlingar från människor som på ytan ser ut som vem som helst men som uppenbarligen av någon anledning hyser ett mörker inom sig som jag inte trodde var möjligt. Då är vi där. Kan jag förändra den här personen? Nej, min möjlighet är att göra annorlunda. Jag kan ta debatten och säga emot. Låta mina åsikter och värderingar också höras och verka i någon slags ”motvibb”. Med ord eller i handling. Jag tror att alla grupper som bildats ii sociala media och i samhället som samlar in, hjälper, gör loggor och skapar slagord som står för generositet, solidaritet och kärlek faktiskt gör skillnad. Det blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från den skit som kastas från annat håll. Dessutom är vi som inte gillar skit många många fler än de som bär på mörkret. Så tänk på att varenda litet gott ord och gillaklick gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa skapar goda vibbar. Jag rördes till tårar av inslaget från tågstationen i Tyskland, där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på galningarna men du kan välja hur du gör. Vi kan dränka dem i kärlek! Visst är det coolt?!

Allt gott/Lena Appel

Krumelurbajs

Hur har du det? Vad gör du nuförtiden? Frågan ställs angående mitt yrkesliv och vad jag gör och vad jag livnär mig på just nu. Jag blir lika stressad varje gång, vad ska jag svara?

Jag brukar inleda med
– Tack bra! Och så ler jag, för att förstärka att jag mår fint.
– Jag ”jobbar på” (jävligt vagt eller hur?) jag hör det själv och tillägger,
– Alltså det är jobb i ateljén och så skriver jag lite också?

Sedan kommer det.
– Så du försörjer dig på det?
Här borde jag bara svara ja och därmed avsluta samtalsämnet, men nej. Det är nu jag helt plötsligt börjar förklara och viss mån försvara mig.
– Nej det såklart (ler lite menande), jag tar ju lite påhugg som lärare också, man måste ju ha mat på bordet hahahaaa.
– Ja ja. Svarar den andre och brukar då vanligtvis se lättat ut och ordningen är återställd.Och jag känner mig utochinvänd som en avkrängd jacka. Alternativet är att jag skämtsamt säger…

– Jag är ju inte arbetslös bara inkomstlös och på så sätt försöker jag rättfärdiga À-kassan jag får och därmed försöka undgå klassificeringen ”börda för samhället”

Det går sådär. Jag har långsamt glidit in i ett tillstånd där jag och andra betraktar mig som något onödigt och numera också lite gammalt. Det ironiska är att det jag gör både i ateljén, i skrivblocket och undervisningsmässigt aldrig varit så bra och så sant som nu. Jag är ärlig och jag vågar vara mig själv.
Men jantelagen finns där och när jag ställs mot väggen hamnar jag i försvarsställning. Allt jag har åstadkommit i mitt liv hittills har faktiskt också kommit andra människor till gagn och glädje. Men det är saker som inte gett pensionspoäng, eller mat på bordet, inte heller credd och någon större tyngd i cv:n. Det genererar inga uppdrag eller jobb den vanliga vägen som kan försörja mig.

Ändå har jag skapat konst i tjugofem år, ställt ut den långt över femtio tillfällen, stora som små. Skapat event och möjligheter till upplevelser och möten där har alla varit välkomna. Att helt gratis ta del av mitt arbete och i vissa fall (jag hoppas att det är många) fått med sig något de haft nytta och glädje av i sina liv.
Jag skulle säga att ca 1 % av de här tillfällena har jag fått ersättning annars har det varit oavlönat arbete och ett hopp om att sälja något, vilket har hänt glädjande nog men inte riktigt i tillräckligt stor utsträckning för att försörja mig. Många gånger har konsten också varit av mer upplevelsekaraktär och därmed mycket svår att sälja iallafall till privatpersoner.
Det är det här jag är bra på, det här var de gåvor jag fick. Jag är inte så bra på att jobba inom vårdyrken t.ex. Jag får ångest av sjukhus och skulle garanterat hamna på sjukhus själv om jag tvingades till det. Jag skulle däremot gärna jobba med konsten som helande kraft. Tillsammans med människor som behöver det. Men det är inte heller intressant i dagens samhälle. Det är inte intressant med konst i skolorna heller i någon större utsträckning längre.

En annan sak jag har blivit bra på är att vara mamma och kämpa för barn med funktionsnedsättningar. Det har jag gjort i femton år nu. Ett oavlönat arbete som skapats för att man idag måste kämpa för att verkligen få den hjälp och stöd som är lagstadgad. Då menar jag inom habiliteringsvården i Landstingen, samt kommunalt där vi har skolplikt men inte en skolgång som fungerar och LSS Lagen om Stöd och Service till funktionshindrade, där du får vara en drakmamma för att få loss något.
I de här sammanhangen har jag engagerat mig, skapat och drivit förening och varit verksam i många år för de funktionshindrade och de anhöriga till söner och döttrar med funktionsnedsättningar. Jag har föreläst och stöttat många. Dessutom har jag skaffat mig stora kunskaper om vad kosten kan ha för betydelse för både funktionsnedsatta och s.k.” normalstörda”. Även där har jag spridit kunskap och jobbat gratis.

Lena Appel. "Krumelurbajs"
Lena Appel. ”Krumelurbajs”

– Men herregud, ingen har ju bett dig om det här!

Sant. Men ingen hade bett om Ingemar Bergmans filmer heller, ingen bad om penicillinet, inte heller vad det någon som vaknade upp någon dag och tänkte högt…
– Varför kan inte någon göra en telefon, utan sladd! Och att vi alla får ett helt eget telefonnummer… typ”?

Därför att vi faktiskt inte alltid vet vad vi vill ha eller behöver. Det är därför forskning och konst är så viktigt! Där skapas nytt, där bryts ny mark, där trampas nya stigar upp som leder till det hittills okända.
Det är ju genom de människor som har egna behov och som driver sina frågor och samlas stöttar varandra och visar övriga i samhället vad som behövs. Det är därför det pågår forskning och framsteg kring cancer hjärt- och kärlsjukdomar och tusen andra sjukdomar och tillstånd. Det är inte möjligt att de få människor som innehar besluts och makt positioner i samhället skall kunna veta alla behov. Men vi som gör det jobbet och lever det livet måste bli lyssnade på och få credd för det vi gör. Vi har många gånger inget annat val.
Så då tänker jag på detta med medborgarlön. Vilken otrolig lättnad det skulle vara att slippa alla papper, bedömningar, osäkerheten och känslan av att vara en börda för samhället när det faktiskt är tvärt om. Hur många skulle inte få mer energi till att göra frivilliga insatser i samhället om de visste att det finns tak över huvudet och mat på bordet. De skulle inte behöva ansöka om pengar till mat och bli bedömda om och om igen månad efter månad.
Jag behöver inte ansöka om hjälp till att ta sig till skolan för sonen med autism och utvecklingsstörning, nu kan jag själv i lugn och ro och med gott samvete följa honom dit. Jag kan själv ordna med fritidsaktiviteter som annars inte finns, lära honom att simma kanske. Istället för att sitta och söka helt meningslösa jobb eller delta i någon aktivitet som bara hjälper till att vidmakthålla de värderingar om ”ett hederligt dagsverke” som var aktuellt på femtiotalet. Det är ju faktiskt inte möjligt längre.

Jag lever i en tid som inte värderar mig eller det jag kan bidra med. Men jag tänker leva vidare och vara den jag är i min lilla värld. Och i min närhet vet jag att jag gör skillnad och att mitt arbete betyder något. Så jag släpper mössan nu, jag tänker inte stå och stryka längs med brättet och förklara mig längre.
– Såhär är det! Jag behövs! Genom min konst, mina texter och mitt engagemang för min son gör jag en viktig insats i samhället, för jag jobbar för att alla ska få rum. Det är möjligt att jag kommer att dö utan att fått vare sej betalt eller credd men jag gör åtminstone något av de gåvor jag fick och använder dem till allas bästa, vare sej någon bett om det eller inte.

Allt gott Lena Appel