Bad Buddys Bekännelser

Vårda dina relationer!
Vad är det? Vad betyder det exakt? Jag förstår att det handlar om att höra av sig. Jag ringer sällan, är så kass på att prata om ingenting, urdålig på att bara ringa och inte ha något ärende. Och om mitt ärende nu är att ringa och bara höra efter hur den andre mår, måste jag ju vara beredd på att det kanske inte är så bra, och ha ork för det. Men när? På kvällarna är jag som en död sill, på dagarna jobbar alla. Jag ringer till mina systrar och familj kanske varannan vecka MAX. Då har jag ju hunnit skrapa ihop lite att berätta om, annars är det mest problem och PMS som avhandlas. Tack och lov ringer folk till mig ibland och vill prata, jag kan prata hur länge som helst om det handlar om något problem som någon har och jag kan vara till hjälp, men bara prata om ingenting klarar jag inte.
Så jag undrar om jag är asocial, egoistisk eller bara en lite allmänt dålig människa? Jag har sett och hört människor som ringer till varandra varje dag. Ja, till och med flera gånger per dag. Det kan vara kompisar eller relationen mellan syskon eller föräldrar. För mig låter det där så tajt och mysigt på något sätt, som att eftersom man hörs så ofta har en speciell relation och den är ”äkta” och ”på riktigt”. När jag tittar på mig själv kan jag konstatera att jag absolut inte hör till den kategorin. Och när jag verkligen rannsakar mig själv och ärligt försöker känna efter vad jag vill och faktiskt förmår inser jag att iallafall i dagsläget aldrig skulle kunna hålla ”kompis-syster-föräldraribban” så högt. Om varje-dag-relationen är att hoppa 2,59 m i höjd, klarar jag Max 0,45 m det kommer bli med gungning på ribban dessutom.

Lena Appel. "Bad Buddy"
Lena Appel. ”Bad Buddy”

Jag ringde mer förr, innan jag fick barn, ett familjepussel, ”äkta-man-bästis” och tiden av total och konstant kvällströtthet inträdde. Sedan har ju barnen växt upp något sånär, och det borde jämnat ut sig. Men då har jag hunnit bli skit-gammal och trött istället. Dessutom så slutade jag röka för arton år sedan, det var så bra när man pratade i telefon tycker jag, cigg efter cigg drog man isig och kunde tjata på i timmar om pojkväns-problem eller något skvaller. Nuförtiden har jag inte så mycket att berätta ”nä han plockar fortfarande inte upp sina kalsonger”

”Nä, jag har fortfarande inte fått något jobb som ger en lön”
”Nä, pojkens funktionshinder har fortfarande inte gått över” inte heller funkar det att prata om dålig ekonomi eller ont någonstans, för vem har inte det?
Det jag försöker säga är att…
”till ni som fortfarande vill vara mina vänner och släktingar är att jag uppskattar och älskar er verkligen, trots att jag är en hopplös ”höra-av-mejare”.

Allt gott Lena Appel

Blomrabattstankar

Jag vill vara speciell, men är livrädd för att vara alltför annorlunda!?
Den ekvationen är ju inte så lyckad, det fattar man ju. Att få vara som jag är och slå ut i full blom precis på det sättet som jag måste göra är en härlig tanke. Men när jag umgås med andra blommor som jag kanske inte känner så väl ännu, eller som innehar en position i rabatten som innebär att jag är beroende av dem på något sätt. Då blir känslan helt plötsligt en annan. Jag vecklar in mina mest färgglada blad och gömmer dem som har en udda form och blir på min vakt. Rädd för att bli för mycket så att jag inte ska få höra till, vara med, spela i laget, ingå i gemenskapen.

Lena Appel. "Blomma"
Lena Appel. ”Blomma”

Det finns många ord för det där. Och jag tänker på alla barn som går till sin skola nu efter sommarlovet och kanske känner likadant. Vissa av dem spelar det ingen roll hur mycket de låter bli att slå ut, de får inte vara med i gemenskapen ändå. Det gäller vuxna också, lika sorgligt hur som helst.

– Man måste anpassa sig.

Det är ju sant, men på det viset så att man inte skadar eller på annat sätt hindrar andra blommor i sin utveckling. I den bästa av rabatter vore det ok att vara annorlunda och blomma fullt ut, och ändå ha sin plats och uppgift i rabatten. Som det ofta är nu så är alla lite avvaktande och vecklar bara ut några av alla sina vackra och spännande blad, ängsligt, snålt och tråkigt. Jag tror ju inte att vi skulle hindra eller skada varandra om vi bara ”växte på”. Tvärtom, så skulle vi nog hitta vår rätta plats och märka att vi alla får plats att växa och utvecklas eftersom vi behöver olika. Vissa av oss behöver skugga, någon torrt, sol eller halvsoligt, några måste ha ett träsk. Vilka starka och spännande blommor alla kunde bli då.

Allt gott/Lena Appel

Jag fyller ”Femtion”

Krocken är stor! När man landar i NY anar man först inte så mycket förutom att det luktar annorlunda och att det är ett annat språk och jargong. Alla är väldigt trevliga och hjälpsamma, och stolta över sitt land. Vi bemöts på ett tålmodigt sätt i alla lägen, lillebror har ju sitt funktionshinder och de väntar och låter saker ta sintid. Upprepar artigt instruktionen och till slut så har vi alla krånglat oss igenom säkerhetskontroller, pass, tull och kunde hämta väskor som anlänt till samma destination som vi, hurra!

Lena Appel. "Söner i NY"
Lena Appel. ”Söner i NY”
Vi landar på kvällen och hur trötta och jetlaggade vi än är kan man inte låta bli att bli totalt förtrollad av vyn av Manhattan skyline på kvällen, har sett den många gånger på fotografier men att uppleva den genom ett taxifönster live är bättre. Skyskraporna och storleken på allting i den här staden får mig att tänka på myror och deras idoga arbete och otroliga förmåga att bygga och skapa storverk mycket större och tyngre än de själva. Det är helt galet.
Vi har beväpnat oss med turistpass som gör att vi kan åka buss hit och dit, inträden på alla turistattraktioner och bra skor så nu ska vi vara turister, och vi är inte ensamma det märks.
Det är kommers och alla vill hjälpa och sälja saker och tjänster, det är som ett tivoli som aldrig stänger. Det är skönt att komma ”hem” till hotellet och lägga upp trötta fötter och urblåst huvud. Men nu blir det champagne, jag har födelsedag och blir femtion! Tjoho!
Allt gott Lena Appel

NollKoll – Surprice!

Lena Appel. "överraskad"
Lena Appel. ”överraskad”

Nu förstår jag varför mannen varit så konstig den senaste tiden. I lördags blev jag överraskad av mina systrar och mamma med familjer. De hade ordnat ett kalas för att fira min femtioårsdag. Jag hade inte en aning. Jag blev naturligtvis jätteglad. Och såhär lite i efterhand kan jag tycka att det är intressant hur man reagerar. Ronny och jag hade tagit en tur i svampskogen för att det var fint väder och han var väldigt angelägen (jag förstår nu varför) och när vi kommer hem tidig eftermiddag är trädgården fylld med ballonger och serpentiner. Och det står bilar som jag känner igen men inte kan placera.
Det är en märklig upplevelse, ”jaha det är ballonger i trädgården… varför då?” Hjärnan sorterar hej vilt, jag fattar men fattar inte i alla fall på något konstigt vis. Så jag sitter kvar i bilen och jag börjar ana att det har med min födelsedag att göra. Så vänder jag mig till Ronny fullt övertygad om att han sitter och har samma huvudbry som jag. Då kommer nästa överraskning… HAN VISSTE!
DÅ blir overklighetskänslan nästan otäck. Då är jag ju totalt lurad, det är en dubbel känsla både lite läskigt att saker inte är vad de verkar eller vad man ska säga och en varm känsla för att människor bryr sig om mig och är beredda att smyga och ordna allt detta för min skull.
Så kliver jag ur bilen till slut, och jag är glad och chockad. Jag är lite skakis där jag står i joggingbyxor med rövhäng och otvättat hår :-D. Jag går runt som i en dimma och kramar om alla, till och med ungdomarna är där, och det är så gulligt och det gör mig så glad.

Lena Appel. "Femtioårstårta"
Lena Appel. ”Femtioårstårta”

Jag som alltid ska ha sån koll på allt, har nu INGEN alls. De sätter en drink i handen på mig och jag får sitta och bara få presenter, sång (något hög tonart, eftersom de är helt uppspelta) och en underbar tårta med Minion-tema som lillasyster Kajsa har gjort. Mamma och lillalillasyster Åsa lagar mat och hennes man Johan grillar, det blir världens mys med god mat och gott vin. Vi sitter och garvar åt mig och min reaktion samt hur de själva betett sig inför och strax innan vi kom hem, det hela är som ett roligt socialt experiment samtidigt som det är en rolig fest.
Sonen berättar hur han stått och sett syrrorna och mamma stå och glo i fönstret och skrikigt ”GÅ UR BILEN DÅ” när jag dröjde. Hans kommentar…
– De såg ut som tre gamar!
Vi skrattar så vi skriker. Och jag börjar titta tillbaka och kan nu identifiera flera konstiga saker som Ronny gjort men som jag inte har tänkt på. Jag har inte haft en aning! En skrämmande och skön känsla på samma gång. Och en mycket bra övning i att släppa kontrollen, det funkar alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i!

Kram till er kära goa familj och tusen tack!