Prisutdelning

Min sommar har hittills fyllts med modiga, kloka berättelser och ord, levererade av en rad kvinnor som pratat i radio, t.ex. i P1:s Sommarpratarprogram.  För mig helt sanna och otroligt jobbiga, och jag har fått insikter och rena ahaupplevelser. Jag har lyssnat och känt en uppriktig beundran över deras mod att våga sätta ord på det som jag och nog många med mig känner igen. Det har även varit män som i artiklar stått upp för samma åsikter om att jämställdheten inte finns ännu utan att mycket jobb finns kvar. Samt att i våra nya sociala medier har en ny scen för förtryck och mobbning (av alla inte bara kvinnor) uppstått där många tar tillfället att anonymt kränka, hota och förtala människor som försöker arbeta för allas lika värde. För det är ju det vi vill, vi som fortsätter tjata. Inte att någon eller några ska ha mindre utan att alla ska ha lika. Det är en smärtsam process som ibland känns övermäktig men som alltid kommer tillbaka till mig. Jag kan i perioder begrava orättvisorna för att jag helt enkelt inte orkar se dem. Men när krafterna återvänder blir det synligt igen och jag kan inte låta det vara.

Lena Appel. "Prispall"
Lena Appel. ”Prispall”

Just idag orkar jag bara utdela medaljer till alla dem som jobbar och vågar prata offentligt, men ni ger mig en inspiration och framförallt en känsla av att jag inte är ensam om att känna för alla som inte har samma värde och förutsättningar. Jag hoppas och jobbar för en framtid där vi alla kan utbyta medaljer i alla valörer och kulörer oavsett hur vi fungerar, vilket kön vi har, eller varifrån vi kommer.

Allt gott/Lena Appel

Racermamman

Det är sommar, måndag och det regnar sjukt mycket ute här i Nyköping. Är vädergudarna arga? De liksom kastar ner regnet hårt och mycket.
Jag passar på att städa huset… i racerfart. Jag undrar varför jag gillar att göra saker i racerfart? Jag vet inte ens om jag gillar det, det är det enda sätt jag känner till och klarar av. Riv av skiten och sedan kan jag njuta. Men tänk om jag råkar dö mitt i städningen? Det är ju klantigt att inte vara närvarande och lugn och fin alla sekunder och stunder med tanke på det.
Jag är full av beundran för dem som likt Qigongmästare med fullständig medveten närvaro långsamt utför sysslorna. Varför går inte jag runt och drar lite lugnt och fint med dammtrasan, kanske avbryter dammsugningen mitt i och tar en kopp kaffe? Det gååår inte, jag har provat. Har jag startat racet så kör jag tills jag är i mål, om jag inte kör av banan, det har hänt.
Jag provar att tänka mig en scen: Tänk om jag tar jag kaffepausen INNAN det rum jag för tillfället håller på med inte är färdigt! Utan slutar halvvägs, eller ännu värre/bättre, trefjärdedelar är klara, bara en fjärdedel kvar, DÅ sätter jag mig ner i lugnt mak och tar en kaffe (minst tio minuter) Detta tankeexperiment får det att svindla för mig och jag måste andas i en påse J
Skulle jag klara det? Nej, min hjärna börjar skapa alternativa bilder helt automatiskt.  T.ex. att jag försöker dammsuga lite med foten under tiden som jag dricker kaffe. Men nej, då är det inte paus på riktigt.
Jag tänker så här, jag är inte mogen ännu helt enkelt. Nästa gång jag gör tanke-experimentet så går det kanske bättre. Så tillsvidare i verkligheten tillåter jag mig själv att göra klart rummet och sedan pausa. Där får jag nog börja, det blir för stort hopp annars.
Jag har faktiskt lugnat ner mig och blivit mycket, mycket bättre på det här, det är antagligen därför jag skriver om det J När jag var yngre var jag nästan tvungen att städa hela huset på en gång annars blev det ”inte bra”.

Inga pauser utan full fräs, och så en fantastisk känsla när allt var klart. Och jag kunde sätta mig och njuta av att ALLT var klart. Detta var innan jag blev mamma och innan jag senare fick utmattningsdepression. Den har inget med mina söner att göra, tvärtom.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Mina söner lär ju mig saker hela tiden. Som att ta det väldigt lugnt och kanske inte städa alls?! Jag studerar just nu ivrigt min äldste sons projekt som jag tror går ut på att dressera våta handdukar att självmant ta sig från hans rumsgolv till tvättstugan. Det verkar gå lite trögt men som sagt, tålamod. Det kommer även intressanta tips från lillebror, lägg allt du inte längre vill ha i en hög utanför ditt rum så kanske det på något sätt går upp i rök. Eller kanske inrättar sig i ledet hos badhanddukarna. Ser fram emot att få se den marschen mot tvättstugan. Kommer att påminna mycket om ”tomteverkstaden” vid jul då alla leksakerna glatt hoppar mot tomtens säck. Minus handdukarna då förstås.
Nuförtiden tar jag faktiskt paus, men det går undan däremellan. Och jag har helt enkelt fått vänja mig vid att torka av lite hjälpligt här och där och kanske bara dammsuga ett rum ena dagen och ta ett annat en annan dag. Jag gillar det inte kan jag ju säga, men det har blivit nödvändigt och jag tänker att kanske så närmar jag mig det där ”Budda-Qigong-master-läget” med hjälp av livet och vad det bjuder på? Och det är ju lite coolt.
Klart slut från Racermamman

Kulört mörker

Bland det bästa jag vet är vad jag kallar ”medelhavs-känslan”.
Det vill säga när det är mörkt, varmt och upplyst av kulörta lyktor. Detta beror antagligen på en prägling av några tågluffar kring medelhavet i yngre år, samt någon Club33-resa som gjordes. Där fokus kanske i huvudsak låg på öl, drinkar, solbränna och snygga killar. Jag har ruskiga minnen från alla kategorier, som jag inte ska belasta er med här. Vi satsar på att behålla den härliga svenska jordgubbs-sommarkänslan istället.
Men jag har upptäckt att den allra viktigaste ingrediensen som skapar den där hundraprocentiga känslan av mys, frihet och avslappning som jag förknippar med ”medelhavs-känslan” är ett mycket bestämt fågelkvitter. Nu är det så att jag gjort resor senare, i vuxen ålder till medelhavsländer och andra platser på samma breddgrad. Och då vill jag påpeka, i ett något mer fokuserat och nyktert tillstånd där jag vistats i den här känslan och ansträngt mig för att formulera och få fatt i alla delar som behövs för att uppleva detta.
Jag har nu starka aningar om att det rör sig om antingen Pilfink eller Gråsparv, förmodligen båda. För just de fåglarna gästar oss nu här i sommar, och jag känner igen lätena. Det är som att vara nere i Italien, Spanien eller sydstaterna i USA om ni så vill. Och jag bara älskar det. Det finns visserligen ingen Bougainvillea eller jättebuskar med Hibiskus men rosorna och vår nya fina veranda räcker långt, och sätter man på sig solbrillor blir det lite skymning. När man läser om Pilfinken så visar det sig att den är lite ”manjana” tar över bon och slarvar ihop något snabbt. Kanske för att kunna ta vara på dagen? Carpe Diem som det så fint står på allt och allting nuförtiden.
Jag älskar Sverige, såklart. Jag är född här och har ju präglats av våra årstider och den svenska floran och faunan. Men det finns saker som jag älskar med andra delar av världen också. Till exempel det där med mörker och värme på samma gång! Varför då kan man ju undra? Jag har en teori om att det kanske är för att det är just det jag aldrig kan uppleva här hemma i Svealand. Är det mörkt här då är det också kallt. Och när vi har det varmt så är det ljust. Klara besked, inget trams och bra så.
Och det som stärker min teori är det faktum att folk åker hit från hela världen (där de har det mörkt, varmt och kulört) för att uppleva just vår grej, kanske speciellt det där med midnattssolen såklart.
Ja och det ÄR ju häftigt. Jag bodde åtta år i Umeå och har erfarenhet någotsånär. Men ni fattar rullgardinskontot! Men det är väl kanske å andra sidan ingenting emot Air-condition-kontot!?
Men ska jag välja så väljer jag faktiskt mörker, värme och kulörta lyktor OCH fågelkvitter. Kanske var jag medelhavsmänniska i ett tidigare liv? Eller så har det med att jag är född i augusti.
Är det en klassisk ”Gräset är grönare…” eller ”värmen är kulörtare…” Jag vet inte, förstår mig inte på mig själv, eller andra människor. Men så länge vi är snälla mot varandra så får det gå.

Lena Appel. "Pilfink"
Lena Appel. ”Pilfink”

Lite info från Wikipedia:
Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksomgråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken harkastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. Könen är lika i fjäderdräkt, och juveniler är en blekare version av de adulta. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien, tillAustralien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.
Pilfinken bygger ett slarvigt bo i en naturlig hålighet, ett hål i en byggnad, i buskage, i fågelbon som övergivits av andra arter eller i bomaterialet i reden av större fåglar som exempelvis stork. En genomsnittlig kull består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor. Pilfinken livnär sig mestadels på frön, men äter även ryggradslösa djur, särskilt under häckningssäsongen. Liksom andra små fåglar drabbas den av infektioner av parasiter och sjukdomar, och predation från rovfåglar. Dess genomsnittliga livslängd är omkring två år.
Pilfinken är utbredd i städer i Ostasien, men i Europa förekommer den främst i öppna landskap med smärre inslag av skog. På grund av sin vidsträckta utbredning och stora population är pilfinken globalt sett inte hotad, men det har förekommit kraftiga minskningar i västeuropeiska populationer, delvis på grund av förändrade jordbruksmetoder med ökad användning av ogräsmedel och minskad tillgång på stubb på sädesfält under vintern. I östra Asien och västra Australien betraktas denna art ibland som ett skadedjur, men den förekommer också som en uppskattad fågel i klassisk asiatisk konst.

Gråsparv (Passer domesticus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar(Passeridae). Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till AmerikaAfrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer. Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta av gemene man. Gråsparven är en flockfågel, och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.
Norden och i resten av Västeuropa har gråsparven traditionellt ansetts vara en illavarslande fågel som kunde bringa människor olycka. I Frankrike trodde man exempelvis att det var djävulen som skapat fågeln och på många håll i Sverige fanns det talesätt om att gråsparven framkallade oväder eller dödsfall.

Gråsparven får lite dålig reklam på Wikipedia. Så jag vill tipsa om en bok som beskriver djur på ett helt annat sätt. ”Djurens Språk”, av Carina Solöga Högman, Mitten av världens förlag. http://www.mittenavvarlden.com/

Allt gott/Lena Appel