Hjälp! Jag är så O-cool!

Nu är det sommarlov.
Den där tiden då antingen allt slutar att fungera och jag hamnar i något ostrukturerat som tar all min energi.Eller man får till en liten ”sommarlovsstruktur” och får massor med saker gjorda som inte hinns med annars. Här går det upp och ner. Mannen bygger veranda och vet precis vad han ska göra och det är frid och fröjd. Det börjar dock bli färdigt och jag märker hur han börjar prata om nya projekt. Finanserna är nog inte riktigt i fas med det, och jag tror i ärlighetens namn att han behöver vila, i alla fall fysiskt.  Men jag kan se oron i hans ögon och jag känner den med. För det är ju så skönt att veta vad man ska göra. Att ha en uppgift och vara behövd. Jag vet precis vad det betyder, för när jag har ett uppdrag mår jag som bäst, det blir struktur i min vardag, jag känner att jag bidrar och är behövd. För mig är det livsviktigt.

Lena Appel. "Help!"
Lena Appel. ”Help!”

Jag är verkligen så O-cool, ”Ta dagen som den kommer” är titeln på en skräckfilm för mig.

Jag hör till de mammorna som är fysiskt närvarande mamma växelvis, eftersom barnens biologiska far och jag är skilda sedan nu snart tolv år tillbaka och de bor hos honom hälften av tiden. Det är jättejobbigt och jätteskönt på samma gång. Jättejobbigt för att jag varje gång får minst ett dygns ”avtändning” när tiden här är över. Då mår jag alltid dåligt för att jag saknar dem och måste lägga om energierna. För barnen kommer ju med sitt och sina energier och är alltid välkomna, dörren står ju alltid öppen både fysiskt och mentalt även om de tillbringar hälften av tiden hos sin far.

Nu har det varit sommarlov i två veckor och vi har haft barnen/ungdomarna här och grillat, ätit jordgubbar, cyklat, varit i skogen och ”somrat” oss efter bästa förmåga. Jag har planerat mat, handlat mat, lagat mat, varit ledig och närvarande och umgåtts med familjen. Jättehärligt och det lunkar på även om jag stundtals blir skittrött och bara vill gömma mig i tvättstugan, för det är ju hela dagarna vi stöts och blöts, från morgon (inte i sjuttonåringens fall) och till sena kvällen (läs natten, då jag inte somnar riktigt förrän sjuttonåringen är hemma).
Och så kommer dagen då de ska iväg, jätteskönt för då är jag trött. Jag har fixat med manusprojekt och försökt vara behjälplig i dataspelssammanhang vilket ju är ett stort skämt (men som tur är kommer extrapappan hem från Bygg Max mellan varven). Jag har pratat i timmar om andra specialintressen med fjortonåringen, som med sin funktionsnedsättning är något begränsad i sina samtalsämnen och enveten. Puh…! Älskar honom och tänker att sådant fokus är en styrka.
Samt haft diskussioner och dispyter med sjuttonåringen, då vi inte riktigt delar synen på vissa saker. Älskar honom också och minns när jag också hade svar på allt och undrade varför alla var idioter. Och jag hoppas kunna finnas där för honom när han upptäcker att det finns en gråskala.

Så står jag där med tårarna stående i ögonen när de åkt och försöker tänka på att…
– Nu minsann har du ett pärlband av ”egendagar” då du kan gå raka vägen in i ateljén och göra det du gått och längtat efter att göra. Till och med mannen är ju upptagen!

Då kommer jag att tänka på Bodil Jönsson http://www.bodiljonsson.se/ och hennes tankar om tid http://www.adlibris.com/se/bok/tio-tankar-om-tid-9789176088944?gclid=CjwKEAjw_MisBRCTuNPfoMqU4ngSJACrJv1Vae42SF4juZAbHHJ5HY_LbsDXxFDzL7nUn8oWbDbVeBoCCmzw_wcB

Ordet Ställtid. Tack Bodil du kloka kvinna för det ordet och den insikten du gav mig. För ställtid är vad jag behöver ha varenda gång barnen går eller kommer, och nu kan jag i alla fall vila i detta. Det får ta den tid det tar att ställa om till det nya läget, och jag är faktiskt på väg in i ateljén nu.

Allt gott/Lena Appel

Nya bekanta – Nya insikter

Här står regnet och fördomarna som spön i backen
– låt mig presentera Corvus monedula
Ett festligt namn på en festlig figur tycker jag.
”Bäst att hålla sig i närheten ifall människorna är på gott humör, då kan det blir både korv och ostbågar. I annat fall kan det råka ramla ner något ätbart, eller så glömmer de tallrikarna ute.”

Så verkar det som om kajorna tänker när de som av en händelse alltid spattar runt i trädgården när man sitter och äter eller fikar. Det ser ut som om de är väldigt upptagna och på väg någonstans eller bara råkar stå just där just då. Sådär lite lagom i periferin men alldeles för nära för att de ska lura någon. Tidigare har jag fördomsfullt klumpat ihop alla kajor och sett dem som ett stim av varelser snarare än individer. Lite föraktfullt har jag tänkt att de är ena slöa pomfrittätande skadedjur som bara skitar ner. Men ack så fel jag har haft. Jag har flera kompisar här i trädgården och nu när jag tagit mig tid att bekanta mig med dem så ser jag ju att de ser olika ut allihop. Det är ”Gammelkajan” som är bred och satt och har lite mer grått och är allmänt lite ”solblekt”. Sedan är det ungdomarna som är blanka och slanka, kaxiga och orädda. Jag kan riktigt se hur irriterade de äldre kajorna blir på dem, som om de tänkte…

”Har inte hört på ett ord av vad man sagt… tar onödiga risker och kan råka illa ut, dessutom ser det illa ut att tigga sådär uppenbart. Ingen finess, vad ska det bli av dem?”

Och så har jag en favorit som jag kallar ”Ragge” för den har fjädrar som spretar lite hur som helst och på huvudet lägger sig aldrig fjädrarna helt slätt utan det blir som en ”snaggfrisyr”. Hen är min favorit, och kör nog mer ”hundstilen” det funkar på mig i alla fall. Så eländig hen kan se ut, klart man sticker till en liten bit.
Men de är inte bara solidariska med sina egna i gänget. Häromdagen fick jag se både kajorna, skatorna och en rad småfåglar tillsammans störtdyka mot en ekorre som försökte ta sig in i en fågelholk vi har. De var ihärdiga och det var fantastiskt att se. När uppdraget var slut återgick alla till sina respektive sysslor, som om inget hade hänt.

Lena Appel. "Kaja"
Lena Appel. ”Kaja”

Lite info från Wikipedia:
Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men en del populationer i norr och öster flyttar söderut på vintern. Fyra underarter har identifierats. De utskiljer sig framförallt i fjäderdräktens färger på huvudet och nacken. Carl von Linné var den första som beskrev denna art formellt. Han gav den namnet Corvus monedula. DNA-analys har senare visat att denna art, tillsammans med klippkaja, är en tidig förgrening i släktet Corvus och eventuellt tillräckligt olika de andra för att motivera att de klassificeras som ett eget släkte, Coloeus.
Den blir 34-39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten. Den lever i en liten grupp med komplex social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer. Kajan bildar monogama par som bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Den lägger ungefär fem ägg som är blekt blåa eller blågröna, med bruna fläckar. Äggen ruvas av honan. Ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen.

Allt gott/Lena Appel

Finns det hjärterum…

Nu har Kajsa Engstrand och jag haft vernissage på vår utställning ”Passar Du In?”.  Alltid lika läskigt, skönt och tomt när det väl är sjösatt. Efter tekniska strul, och innovativa lösningar på konstiga problem, och många utbrustna…

– Härregud, hur vart det nu då?

Så… Gupp, gupp, gupp.

Man står där vid strandkanten och betraktar den lilla ”utställnings-farkosten” som seglar ut i nya okända vatten. Och som nu får klara sig själv. Där släpper man kontrollen, vare sig man vill eller inte. När verket möter betraktaren blir det något nytt. Varje människa har ju sin ryggsäck med erfarenheter och referenser. Så det blir som nya kemiska reaktioner och det kan konstnären aldrig styra över.
När vi bestämde att vi skulle ställa frågan Passar Du In till människor och spela in svaren och låta dem tala, anade jag inte vilket spektrum av ingångsvinklar, åsikter, känslor och reflektioner jag skulle få möta. Fördomsfull och självupptagen antog jag nog omedvetet att mina agendor och åsikter skulle vara deras. Pinsamt och mycket lustigt kan jag ju tycka så här i efterhand. Det är klart att jag förstod att det inte skulle bli precis som jag tänkte. Och det blev det inte heller, mycket fler aspekter och nyanser fick jag, som en oväntad gåva. Det blev bara mer och mer intressant att få lyssna till medmänniskors tankar. Och vi hade nog kunnat fortsätta hur länge som helst. Men tid och form skapade ett naturligt avslut.

https://www.youtube.com/watch?v=8_P_mmeqPWs
(Här kan ni höra ljudinspelningen)

Jag vill tacka alla er som ställde upp och gav av er tid och era tankar till oss. Så att vi i vår tur kunde forma detta och förmedla det vidare i form av en ljudinstallation som förhoppningsvis många kommer att få ta del av under sommaren 2015 i Nicolai Kyrka i Nyköping. Min förhoppning var, men nu är jag säker, att många fler än jag kommer att vidga sina vyer och ställa sig nya frågor.

Lena Appel. "Kajsa och Kramaren" Från: "Passar Du In?"
Lena Appel. ”Kajsa och Kramaren” Från: ”Passar Du In?”

Jag tackar också, i förskott, alla er som kommer att göra er lilla figur i lera på plats och införliva den i utställningen. På så sätt kommer den att utvecklas under hela sommaren. Och i den bästa av världar är det så trångt med lergubbar i Dopkapellet i augusti att det är knappt man får plats. Men ”finns det hjärterum finns det stjärterum” som någon så klokt har sagt. Så här Passar ALLA In! Välkomna!

Allt gott/Lena Appel

 

Do You Fit?

Lena Appel. Frankenstein
Lena Appel. Frankenstein

Om en vecka är det öppning och vernissage för en utställning jag gör tillsammans med min syster Kajsa Engstrand. Den kommer att hänga hela sommaren och lokalen är inte ett galleri eller konsthall som vanligt, utan i en av Nyköpings kyrkor, S:t Nicolai Kyrka. Det är en jättestor kyrka som är så där bombastisk som jag tycker är lite coolt. Mystiska gravar i golvet och sådant som gör att det blir lite mer spännande och speciellt.
Med den lite morbida känslan leker jag Dr. Frankenstein och jobbar på en ”kramare”.

Lena Appel. Work in progress.
Lena Appel. Work in progress.

Man går in i kyrkan från ena långsidan. Då har man två tredjedelar kyrka åt höger, det är där altaret, predikstolen, och jättemånga kyrkbänkar i många rader finns. Till vänster är en tredjedel, lite mer ”back-stage” fast det hänger ihop med övriga kyrksalen. Det är som ett litet ”torg” med lite möbler där det är barnverksamheter och annat.
Där står också ljusstaken där man kan tända ljus. Jag brukar tända ljus för mina mor och far-föräldrar, det känns bra, och jag tycker så mycket om den där lugna känslan som jag får i en kyrka. Idag är det nästan den enda platsen där man kan få lite lugn och ro.

Sedan är det ”längst bak” i byggnaden ett litet, eller inte så litet egentligen men i sammanhanget mindre rum som har en gammal dopfunt i sten som man inte rubbar i första taget. I det rummet ska vi göra en installation som bygger på frågan… Passar du in?

LKPassarDuIN2015

Vi har nu ställt frågan till ett antal människor här i Nyköping. Och vad de svarade kommer att vara med som en ljudinstallation i det här rummet tillsammans med några visuella verk som är gjorda för platsen.
Bilden vi använder till affisch och som symbol för utställningen ät ett foto av en leksak som är vanlig bland yngre barn. Om du trycker ned den fyrkantiga klossen i den fyrkantiga öppningen i lådan går det bra. Försöker du däremot ta den runda och pressa ner i den trekantiga går det sämre. Inget konstigt med det.
Men om du hör till dem som har svårt att klara en sådan sak, blir du inte bara frustrerad och besviken. Med tiden blir du också liksom en kloss som inte har den rätta formen – Du passar inte in! Du skaver mot ”samhällskanten”. Vad göra? Gör hålen större och i något elastiskt material så alla har en chans, eller skit i lådjäveln helt och hållet.

Lena Appel. "Do You Fit?"
Lena Appel. ”Do You Fit?”

Jag glömmer aldrig när vi skulle utreda vad sonen kunde ha för funktionshinder. Vi satt i ett rum på Nyköpings sjukhus, och det var en tant som tog fram just sådana här klossar och bad att han skulle placera dessa i angivna hål. Själv var jag så stressad och rädd för hur det ska gå att jag knappt hör vad tanten säger. Då säger ungen…
– Nej, jag har ingen lust, jag ska bygga en stad istället.

Och så gjorde han det. Staplar och grejar länge och väl. Det blev jättefint. Men enligt våra normer jättefel?!
Vad behöver vi? Jo, vi behöver ALLA sorts människor. De som tänker innanför boxen och de som tänker utanför.

Amen – Lena Appel