Tänk att det är sjutton år sedan han föddes, den lilla varmkorven. Han såg ut som det, eller rättare sagt hans ben. Det är så gulligt med spädbarn, de har ju liksom ingen rumpa ännu. Ryggen övergår direkt till små ben. Och hans ben var långa och smala. Precis som varmkorvar som stack ut ur ett enormt blöjpaket, för det skulle vara tygblöjor såklart.
Ja gud i himmelen, jag gick verkligen in för uppgiften att bli mamma. Åt inga farliga saker när han låg i min mage (och den listan var lång), motionerade och läste på om hur man på absolut bästa sätt skulle ta hand om och uppfostra ett barn.
Förlossningen ska vi inte tala om. Den var planerad på ABC-kliniken på Södersjukhuset, för där födde man naturligt och utan ”sladdar inskruvade i huvudet” och andra hemska bedövningar och gud vet vad, som garanterat skulle orsaka katastrof… vad exakt det skulle innebära var oklart för mig. Men jag skulle i alla fall göra så ”rätt” jag bara kunde.
Så kom han då min lille prins. Förlossningen hade nog kunnat vara mycket lugnare. Så det där med det naturliga vet jag så här i efterhand inte om det alltid är så himla bra. Jag kan såhär i efterhand tycka att Barnmorskor och andra som har med blivande mödrar och fäder att göra borde tänka på att man är så utlämnad till vad och hur de säger saker. Det finns ingen kompass riktigt och man vill så förtvivlat gärna göra rätt. Alternativet finns ju inte.

Lena Appel. "Mamman och barnet"
Lena Appel. ”Mamman och barnet”

Jag var så upptagen och överväldigad över den lilla räkan som låg i min famn att jag bara satt där med honom inlindad i några handdukar, hur länge vet jag inte. Till slut kom en barsk barnmorska in och tittade till oss och kände på honom och sa,
– Han är för kall, handduken är blöt. Du måste klä på honom ordentligt så han får upp värmen.

Jag blev livrädd, jag tolkade det hon sade som,
– Han är för kall, han kommer att dö. Och det är ditt fel.

Det här glömmer jag aldrig, såklart. Livet har aldrig varit detsamma sen den 28:e maj 1998 på förmiddagen, och det är jag så innerligt glad och tacksam över.

Allt gott/Lena Appel

Lite naket…

Äntligen har Stenknäcken kommit till vår trädgård. Jag älskar den fågeln. Jag tycker att den ser ut som en serieteckning av en skitsur fågel. Har en näbb som är imponerande, det syns att den kan knäcka det mesta. Kanske är det så? Den knäcker de svåra nötterna. För mig är den hoppingivande, med lite beslutsamhet och jävlar anamma klarar man att knäcka nöten.

Den sitter i fågelborden och liksom river och sliter bland fröna, som om den muttrade för sig själv;
– Ska det här kallas mat, solrosfrön är det allt man serverar på det här stället.

Påminner mig om den ljusblåa örnen Sam i The Muppetshow. Bister men rätt lugn, man förväntar sig inga häftiga utbrott eller scener. När jag var yngre uppskattade jag inte den karaktären utan fokuserade mer på Animal, trummisen och andra mer utlevande figurer typ Miss Piggy.

https://www.youtube.com/watch?v=bZ0SRgh3X9Q

Men nu kan jag se på Sam the eagle med nya ögon, med lite beundran. Den sidan av mig själv vill jag utveckla tänker jag, så när jag ser Stenknäcken blir jag påmind och uppmuntrad. Den lite buttra och värdiga figuren som håller ordning i trädgården. Vårt andra jag som hindrar oss från att lägga oss ner och bara skrika rakt ut, kanske helt nakna.

Lena Appel. "Stenknäck"
Lena Appel. ”Stenknäck”

Lite info från Wikipedia:
Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.
Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, den förra i spetsen, de senare i infanet försedda med en vit fläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan. Honan har mer dämpade färger än hannen, i övrigt är könen lika. Kroppslängden är 18-19 centimeter och vikten cirka 50-60 gram.

Lätet är ett explosivt knäppande zick samt ett koltrastlikt dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.
Allt gott Lena Appel

Rockstar

En sen frukost.
Sitter och lyssnar på radioprogrammet ”Stil” på P1, http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2794
De pratar bland annat om Kim Gordon, konstnär och också känd från rockbandet Sonic Youth. Det är mode och trender förr och nu. Jag känner hur värden vidgar sig och helt plötsligt kan jag känna att jag är i New York och jag får en härlig känsla av nyfikenhet och spänning. Programmet vistas också i Sverige. Och de intervjuar bland annat Liten Falkeholm. En musiker som bland annat spelat med Tant Strul och är allra högsta grad verksam idag bland annat åter med Kajsa Grytt. Jag lyssnar och hör om nu och då. Och jag tycker det är underbart. Jag blir inspirerad och tänker att
– Jag behöver mer om kvinnor som är födda innan sjuttiotalet som kör så det ryker på sitt sätt och med sin egen agenda. Ge mig förebilder och inspiration från människor som hör till mitt eget kön. Bättre sent än aldrig.
Fylld av upproriska, positiva känslor och nästan med doften av storstad i näsan och ljudet av puls och rockmusik, tar jag ett bett av ostmackan och tittar ut genom fönstret och ser en skata stjäla en talgboll från fågelbordet. Hon drar iväg en liten bit men jag ser henne fortfarande när hon sätter upp ena foten/klon på bollen för att hålla den på plats. Och hur hon sedan helt frenetiskt börjar hacka med näbben för att få loss bitar. Värsta luftgitarr-head-bang-solot! Solen skiner som en spotlight på henne och fjäderdräkten glänser i fantastiska färger.

Pica Pica… Där har vi henne – trädgårdens Rockstar!

Lena Appel. "Skata"
Lena Appel. ”Skata”

Lite info från Wikipedia:
Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året. Den taxonomiska indelningen av släktet skator är omdiskuterad och olika avgränsningar av arten skata förekommer.

Allt gott Lena Appel

Femtion-åringar

Jag sitter i solen på framsidan av huset och äter lunch. Någon som kom förbi skulle kanske inte tycka att det såg så särskilt märkvärdigt ut. Vi har världens fulaste gamla plaststolar som vi har kortat av benen på för att de inte ska vingla så hemskt. Jag sitter och äter kalla potatisar ur en plastlåda, med sked. Men fåglarna kvittrar och det doftar så gott (någon har klippt gräset).

Lena Appel. Plaststol
Lena Appel. Plaststol

En jättetjock humla brummar förbi axeln. Jag älskar dom, runda, luddiga och goa. Och jag tänker att ”du kan ju egentligen inte flyga ens, men det skiter du i. Du gör det ändå”.
Helt galet inspirerande faktiskt. Och för ett ögonblick känner jag en sådan tacksamhet och glädje. Och jag får en sådan där stark känsla av att jag nog faktiskt, just nu, är världens lyckligaste människa, något annat är helt enkelt inte möjligt.

Jag känner mig så stark, glad och UNG?!
– Stopp, stopp, det får man väl ändå inte göra när man fyller femtio i år?
Det viskar mitt ”jantelags-jag”, som fortfarande lever. Men för en tynande tillvaro i de mörkare vrårna. Eftersom jag de senaste åren medvetet inte matat henne och rent allmänt försökt att hålla henne kort. Jag önskar bara att jag börjat mycket tidigare.

Jag tänker som så, att jag blir mer ”femtion” det stämmer bättre på något sätt. Inte att jag skulle vara femton på något enda vis. Bevare mig väl. DEN åldern skulle jag aldrig någonsin vilja återvända till.
Men jag vill inte inordna mig i femtio-fåran heller. Så som den presenteras för mig av mitt ”jantelags-jag”. Nä, jag kör ”hummelgrejen” jag ska börja flyga nu. Jag skiter i att somliga tycker att det inte går. JAG GÖR DET ÄNDÅ!

Lena Appel. "Humla"
Lena Appel. ”Humla”

Lite fakta om humlor från Wikipedia:
Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljen bin (Apoidea).

Det finns ungefär 250 beskrivna humlearter i världen. Det exakta antalet är dock svårt att ange på grund av oenighet bland forskarna om släktets taxonomi.[1] De flesta humlor förekommer i Gamla världens norra, tempererade regioner, även om det finns en del arter i Sydamerikaoch Nya Zeeland (de senare är dock införda som pollinatörer)[2]. I varmare klimat finns de ofta i högläntare, svalare bergsregioner.[3] I Sydamerika finns dock ett mindre antal arter som även förekommer i tropiskt klimat, som exempelvisAmazonas.[4] Å andra sidan finns två arter, polarhumlan[5] och dess boparasit tundrahumlan[6], uteslutande i Arktis och angränsande områden.

Allt gott Lena