Lallallalalalaaaaa

– Var inte barnslig – ta dig samman!

Ja, det kan man ju tycka själv till och med, när man sitter där och nästan hyperventilerar över någon blankett eller annan typ av mall som jag eller mina barn förväntas klämma in oss i. Och man vet, att detta kommer inte att gå bra – för här passar vi inte heller in, så vi kan få en skolgång, sjukpenning, arbete osv. Nu har jag genomlevt så många sådana här  ”Press-under-stress-tillfällen” , under så lång tid, att jag reagerar instinktivt. Och jag tänker inte längre be om ursäkt för det – jag anser att mitt sätt att reagera är en sund reaktion på ett sjukt system.

Så igår när jag och sonen skulle på besök till Omsorgsenheten här i Nyköpings kommun, för att träffa en LSS-handläggare för att diskutera fortsatt fritidsverksamhet för sonen. Klumpen i magen var ovanligt liten och jag tänkte hela tiden på att det går nog på något sätt att lösa vardagen utan fritids, och planerade för det i huvudet. På så sätt skapade jag ett ”eget utrymme” där jag inte blev lika beroende av hjälpen och därmed inte lika stressad över att vi inte skulle ”uppfylla kraven”.

Lena Appel. "Lalalala"
Lena Appel. ”Lalalala”

Sonen och jag fikade innan vi gick dit, eftersom det kanske inte skulle vara så kul efteråt. MEN det gick bra! Jag kände hur jag nästan lättade från stolen som en heliumballong när handläggaren förklarade att de ska sluta ha tidsbegränsade beslut på insatser – det skapar ju sådan stress!

HOPP och HURRA säger jag! Allt gott/Lena Appel

Att lägga på locket ibland

Jag har lärt mig att stänga av radion och skita i att läsa vissa artiklar och stänga av program på televisionen som jag mår dåligt av. Förr hade jag dåligt samvete för det och tvingade mig att läsa och ta in allting, för annars brydde jag ju mig inte.  Jag tyckte att jag ”blundade” eller sket i hur andra har det eller mår. Sanningen är den att jag bryr mig alldeles för mycket och är dålig på att sortera.
Och det är ett problem med att få veta hur hemskt det är på det ena eller andra stället och inte kunna göra något åt det. Det är ju en stress som är enorm.

Ta in lagom.
Lite hemskt och så lite bra saker så blir det inte så överväldigande och man kan fungera.  Jag undrar om inte västvärldens psykiska ohälsa kan ha med informationsflödet att göra. Att vi människor får så mycket information som vi inte kan bearbeta?

Lena Appel. "för mycket"
Lena Appel. ”för mycket”

Vi är som soptunnor.
Hörde på radion att det startat en särskild bilaga på Dagens Nyheterhttp://www.dn.se/goda-nyheter/goda-nyheter-hem/. Genast startar en debatt om vad som är goda nyheter och inte. Och DN försäkrar att det inte ska bli någon ”halleluja” bilaga,  jag undrar varför skulle det vara så farligt?
Att glädjas är tydligen inget som är seriöst eller…? Det får mig att tänka på humorn och skrattet som inte riktigt får plats i de ”fina salongerna”, då tänker jag på konstscenen, teaterscenen och även musiken. Svensktoppen, serier, komedier det är lite ”andra klassens” konstformer. Intressant!

Hälsningar Spindelkvinnan

Nu var´t de svartvitt

Ja ibland är det bara att vänta tills det blir färg igen…

Lena Appel. "Deppa färdigt"
Lena Appel. ”Deppa färdigt”

Att vara positiv tror jag verkligen på och jobbar på det dagligen, och lyckas ganska bra emellanåt om jag får säga det själv.
Men som alla andra människor har jag mina ”svackor”.
Det som hände i Paris förra veckan och allt annat som hänt och hänt och hänt, och pågår samtidigt i vår värld blir överväldigande.
Jag får stora problem att se det positiva. Då är det bara att acceptera läget, minska omfånget och fokusera på det lilla och ta en liten liten bit i taget.

Allt gott Lena Appel

Påfart & Avfart

Jag gillar att hålla igång och jobba, vara aktiv och göra saker. Jag gillar också att slappa och inte göra någonting alls emellanåt. Men jag har så svårt för övergångarna mellan de här två lägena.

Lena Appel. "Julkrubban"
Lena Appel. ”Julkrubban”

När jag har haft vardag och jobb under en period, som nu innan jul dessutom lite extra med förberedelser inför julen med planering, städning, inköp och pyntande har jag liksom fått upp farten. Det surfar på liksom. Då ska man helt plötsligt bromsa in och vara still. Det ska tas varas på tiden och lugnt och fint ska det vara.
Det vill ju jag med såklart, jag vet att det är bra för alla. Men det krävs liksom en ”avfart” för min del där jag och mitt väsen liksom måste varva ner. Det tar tid.
Så under den lediga tiden måste jag handskas med ”virr i hjärnan” och ”pirr i benen” typ. Ska vi inte gå ut och gå? Ska vi spela spel? Ska vi göra det eller det? Det är ju en jäkla tur att maten ska fram och tillbaka med jämna mellanrum. Jag får åka och träna för att inte explodera. Men efter hand så ”saktar jag in” jag kommer i fas med de långsammare svängningarna runt om kring.
Då, eller snarare NU, när jag äntligen har varvat ner till ”nöt-knäckar-halvligga-i-soffan-läget” är det dags att köra igång vardagen igen!!!?? Och här ligger jag med choklad i mungipan och tittar förvirrat upp på verkligenheten som står i dörren och pockar på min uppmärksamhet.

Otakt
Lika långsamt går min ”påfart” som ”avfarten” gick. Jag hamnar återigen i en slags otakt. Får ågren för att jag inte ska orka gå upp i vettig tid igen. Hur ska jag klara att göra allt på bestämda tider igen. Och jag som liksom inte ens hunnit befinna mig i lugnet någon längre tid. Jag har ju haft ”avtändning” mesta delen av tiden!?

Funderar på om jag inte ska skita i att ”tända av” överhuvud taget. Det är ju bara jobbigt att slappna av. Nästa jul kör jag på precis som de vise männen. Nu idag när de äntligen kom fram till Jesusbarnet med sina gåvor så är det ju klart liksom.
– Varsegod! Här är lite myrra och annat smått och gott.
– Tack, tack.
– Jaha dags att tänka på refrängen (kanske Melchior sa). Det är ju en dag i morgon också (kanske Caspar sa). Plikterna kallar (kanske Baltzar sa).

Lena Appel. "Följ med strömmen"
Lena Appel. ”Följ med strömmen”

Till mig själv mumlar jag – Öka!!! och krafsar vidare i Alladdinlådan (bara körsbär kvar)

Allt gott/Lena Appel