Osmarta tigrar

Jag kan tycka att det är jättekonstigt att naturen inte gett människan ett bättre ”överlevnadssystem”. Vi äter och dricker för mycket eller för lite för vårt eget bästa. Rör helst på oss så lite som det bara är möjligt. Har svårt att tänka positivt och blir deprimerade. Det är ju inte smart. Inte alls sådär genialt som jag tycker naturen har fixat mycket annat. Jag menar en smällfet deprimerad tiger blir ju inte långvarig.

Lena Appel. "Tjock tiger"
Lena Appel. ”Tjock tiger”

Låt tankarna och åsikterna bara flyta förbi!
Det fick jag lära mig när jag hade tankar jag inte ville ha, mina egna eller andras i mitt överfulla huvud.

Lena Appel. "Låt tankarna flyta förbi"
Lena Appel. ”Låt tankarna flyta förbi”

Att hamna i ett tröskande av dåliga tankar om vad som helst och sedan bygga på det med ett omedelbart dömande av dig själv som tänker så blir en garanterad neråtspiral som är utmattande och svår att komma ur.
Jag skulle bara betrakta, acceptera och sedan låta passera…

Lättare sagt än gjort men väldigt effektivt när jag väl lyckas. Det fungerar i alla fall bättre än uppmaningen ”- Tänk inte så mycket!”
Kanske ska jag ställa mig i kö för en ”tigerhjärnstransplantation”?

Allt gott/Lena Appel

Tag plats på scenen

”Du ska ta mer plats”
… sa min treapeut till mig. Det var ett tag sedan, jag hade kommit en bit, och hade börjat  titta på mig och mitt sätt att vara gentemot andra. Att jag ofta tänkte att andra visste mer än jag. Att jag inte hade “rätt” att kräva saker. Att mina behov kom sist både för att det var enklare så och för att det ser ju “bra ut”. Ödmjuk ska man vara. Ta inte plats och framförallt ska du veta vad du pratar om innan du yttrar dig.
Så det är följdaktligen säkrast att hålla tyst. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i möten på olika arbetsplatser, föreningar och liknande och tänkt inom mig att det eller det är ju alldeles tokigt men inte sagt något. Rädd för att ha fel, eller stöta mig med någon.
Fegt
Och trist för de andra, vem är jag egentligen. Den strategin gör ju att andra aldrig kan lära känna mig ordentligt. Och inte jag dem heller.

Lena Appel. "Osäker på scen"
Lena Appel. ”Osäker på scen”

Plats på scen
Men den gångna veckan har jag tagit plats med råge. I ett anfall av optimism och hybris anmälde jag mig till en kurs i stå-up-komik. Tanken var att det skulle vara ett bra sätt att utveckla mina skrivande och mina föreläsningar. Och det var det.
Men så rädd som jag var där på scenen var det länge sedan jag upplevt. Jag tappade rösten fullständigt, det var som att ha ett ihopknipt rövhål i halsen. Och hjärnan verkade alltid ramla ur huvudet precis när jag klev upp på den lilla scenen med mikrofonen på. Men jag ”stod kvar i mina fötter” och kraxade vidare, hela jävla veckan. Till slut så började det lossna, naturligtvis lagom till kursslutet, men bättre sent än aldrig som man säger. Jag ångrar ingenting, jag lärde mig massor och hade roligt tillsammans med fantastiska människor som jag aldrig skulle ha mött annars. Även om jag nu tvingats ta in på vilohem var det värt varenda vånda.

Allt gott/Lena Appel