Sopigt

TRYCK HÄR!
Så står det på yoghurtförpackningen och en liten illustration på en tumme. Jag gör som det står för att få bort översta delen av förpackningen och kunna klämma ut det sista av yoghurten.
Vad händer? Jo, först ingenting. Sedan händer jättemycket på en gång, den yoghurt jag skulle försöka ta till vara i sann mijlövänlig anda är sprids över delar av köket och mig och jag står med en kletig trasig yoghurtförpackning och känner väldigt starkt hur mycket jag hatar förpackningsindustrin både för att de förstör min vardag i det lilla och det stora.

Det sjuka i att vi tvingas hämta hem vår mat inslagna i förpackningar som tagit gud vet, hur mycket energi att tillverka och för att sedan när maten i dem är slut DISKA dem i rent vatten och sortera, ta bilen och åka till sopsorteringsstället för att slänga skiten!

Lena Appel. "Tunneln"
Lena Appel. ”Tunneln”

Just nu känns det lite mörkt här. Den gångna veckan har det debatterats i media om miljön och svenskarnas sopsorteringsvanor. Vi är inte så bra på det tydligen, men ändå bättre än andra länder?! Det regnar så att husen svämmar över och lite längre bort är det skogsbrand. Härregud finns det verkligen något ljus? Är det inte bara lika bra att människosläktet drar en plastpåse över huvudet och begraver oss själva i skiten vi skapat och lämnar moder jord?

Tar en banan, nästa vecka känns det nog bättre.

Allt gott/Lena

Det finns bara två av mig och det är jag

Vi är ganska lika på vissa plan lilla-lilla-syster och jag. Vi har samma tendens att tappa perspektiven och ”gå-i-gång” och göra inte bara en höna utan två, tre hönsfarmar av en fjäder.
Vi ringer till varandra emellanåt och avhandlar diverse vardagsbekymmer som har fått lite onödigt stora proportioner. Lilla-lilla-syster ringer och skriker att – nu ska det skolas in på dagis – och det kommer naturligtvis ALDRIG NÅGONSIN att fungera, och hur ska ombytesklädkorgarna fyllas? Det kommer att krävas en ”gala” där det samlas in kläder från vänliga människor, finns det sånna? Nej förmodligen inte så barnen kommer att gå nakna.

Liknande logik bjuder jag ofta på… Vi letar ny bostad, det löser sig inte omedelbart utan vi får titta och söka och efter ett kort tag lyfter jag luren och ringer lilla-lilla-syster och förklarar för henne att vi kan nog inte ta emot besök av dem något mer i detta livet för vi kommer att vara uteliggare alternativt ha en egengrävd jordkula att bo i.
Som tur är har den andra oftast  en bra dag och förklarar lugnt och fint att nu överreageras det och dras lite stora växlar, och så börjar vi skämta vidare och tillslut skrattar vi så vi gråter och så känns allt mycket bättre.

Lena Appel. "Två av mig"
Lena Appel. ”Två av mig”

Lilla-lilla-syster beskrev att hon har en bild som hon fått av de två olika personligheterna som finns inom oss. En lugn och en känslosam och hur det hjälpte henne att få lite distans till ”sitt-gå-i-gång-jag”. Hennes ”lugna” var lång och smal och den ”känslosamma” liten och rund. Jag fick den här bilden i huvudet.

Jag har fått lära mig att man har sitt lilla barn inom sig, och att det gör sig påmint emellanåt. Det beter sig också lite som det har blivit behandlat.

Lena Appel. "Återförening"
Lena Appel. ”Återförening”

Det kan bli lite jobbigt ibland speciellt innan jag förstod det där och kunde börja ta mitt lilla jag in handen och säga att – det är ok, nu är vuxna jag här och du är inte ensam.
Det här ordnar vi tillsammans.

Allt gott/Lena

Får Du Rum?

Ibland känner jag att jag inte får rum.
Jag upplever mig helt klämd mellan olika krav, måsten och realiteter. Väggarna kryper närmare! Vissa dagar går det att bara huka, vänta ut och andas långsamt. Andra dagar blir jag heligt förbannad, känner mig som Gulliver i sagan. Vill bara resa på mig och spränga lådan.

Kasta bort kraven från omvärlden. Bara vräka iväg ”måste-vara-en-engagerad-förälder-väggen”, hivar ”kvinnor-ska-nöja-sig-som-det-är-taket” så jäkla långt det bara går, så att det går sönder riktigt ordentligt.
(Gud vad skönt det kan vara när saker går sönder) och som värsta kulstötaren sula iväg ”nu-försöker-vi-passa-in-det-här-samhället-golvet”.

Lena Appel. "Får Du Rum?"
Lena Appel. ”Får Du Rum?”

Andra dagar lyckas jag långsamt åla mig ut ur lådan, det är bra dagar. Då jag inser att jag har ett val! Jag har suttit i den där lådan ganska länge, så jag slinker tillbaka utan att jag märker det själv.

Ibland är det skönt att sitta där och tycka riktigt synd om mig själv – ha offerkoftan på som Mia Törnblom har sagt. Ett tag kan man ha den på men sen får det räcka. Dags att kränga av den krypa ut och testa lite nya stigar.

Allt gott/Lena

Rätt eller fel?

Det finns flera sanningar!
Det kände ni naturligtvis redan till… men för mig idag 49 år 🙂 är detta något som äntligen har ”ramlat ner”.  Jag har utvecklat min ”gråskala” kan man säga. Min verklighet har varit svart-vit. Av-på, god-ond, snäll-dum, fin-ful, bra-dålig och inte minst RÄTT eller FEL.

Lena Appel. "Det finns flera sanningar!!?"
Lena Appel. ”Det finns flera sanningar!!?”

Det där har satt käppar i hjulen för mig. I tron att det faktiskt finns rätt och fel och i min iver att alltid göra RÄTT har jag med mina ambitioner ofta hamnat i kläm, då jag lyssnat till medmänniskor med andra ståndpunkter och åsikter än mina, och kunnat se poänger och logik, för att sedan fundera på ”vem har rätt?” Och alltid dragit slutsatsen att det är nog JAG som har FEL!

Ni fattar ju själva… Det är en mycket dum fråga – Vem har rätt? Vad är sant? Allt och inget skulle jag säga. Se på konflikterna i världen, hemska saker händer! Vem har rätt? Jag vet verkligen inte.  Det enda jag kan komma på är att – GÖRA RÄTT FÖR MIG. Alltså göra det som jag känner är rätt för mig, men det måste jag kunna göra utan att skada andra människor. Annars är det inte rätt… för mig.

Allt gott/Lena