Trädgårdsbetraktelser

Ekorrar och vita blåklockor

Jag kan nu meddela att sedan några veckor har ekorren som hade problem att förstå hur foderautomaten fungerade har knäckt koden. Och både den och en kompis lyfter nu gladeligen på locket med sina små nosar och hämtar upp nötter för att hålla i sina små tassar och gnaga på. Och de ser preeeciiiissss ut som Walt Disney-ekorrar, jag förstår hans inspiration av djur mer än väl.

Den ena ekorren har fått vanan att sätta sig inuti foderautomaten med locket stängt, jag vet inte om den ägnar sig åt hetsätning i största hemlighet? Men inte tänker på att vi kan se hen genom plastrutan på framsidan? Som ett skyltfönster. Frosseriet är på intet sätt hemligt. Men vi har ju alla våra svagheter.

Får en bild av mig själv vid en motsvarande foderautomat i storlek (typ utedass) som är fylld med ostbågar stora som sovsäcksrullar. Där skulle jag också tappa all värdighet.

Men för att inte lämna er med en otäck bild på näthinnan visar jag något av det vackraste jag vet. Den vita blåklockan som min farmor hade i sin trädgård när jag var liten. Och jag älskade den – så givetvis vill jag ha den i min trädgård nu.

Foto: Lena Appel. ”Vit blåklocka”

Allt gott/Lena

Rapport från en trädgård

Jaha så har det varit Kristihimmelfärd och med den röda dagen så blev det hux flux en riktig långhelg, eftersom det fredagen blev en liten fin klämdag. Vilka underbara dagar. Jag är sjukt tacksam för värmen, solen och de ljumma vindarna som jag har och min familj har sugit i oss och njutit ohejdat av.

Lena Appel. Vår ekorre har äntligen vågat sig fram till foderautomaten.

Vår ekorre (titta noga ovanpå foderautomaten) där sitter den och förstår inte ännu att så länge hen gör det kommer det inte gå att nå nötterna bakom glaset, to be continued.

Lena Appel. Fiskarna simmar i pollensmetigt vatten.

De stackars dammfiskarna har det pollendammigt just nu – ser ut som de simmar i rabarberkräm, hoppas det inte känns lika hemskt som det ser ut.

Lena Appel, Syrenös

Syrenerna verkar inte påverkade vare sig av foderautomater eller pollen – de öser på, det är som en fantastisk dimma av syrendoft i trädgården, alla är lite halvhöga.
Trots missbruket har vi lyckats grilla flera gånger och hängt i hängmattan, slappat på verandan och spelat spel, samt gjort en utflykt där vi fann en padda som ville följa med hem till dammen. Sagt och gjort… så nu får vi se vad hen hittar på.

Allt gott/Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

How Do You Grow?

 

Har du de bästa förutsättningarna för att gro och växa?
Att utvecklas till den unika varelse du är menad att bli/vara?
Många har bra förutsättningar men rycker ändå av sig vissa kronblad eller kortar ner stjälken för att passa in och se ut som alla andra i rabatten. Andra av oss har inte alls så god jord att växa i, och inte tillräckligt med ljus heller. Då handlar det mer om att överleva.

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag tycker ju att i de bästa av världar får vi alla en tillräckligt lämplig plats att växa på, och vi inser också vikten av mångfald och låter luddiga blad och härliga färger vara precis som de är. Delar av mitt bildprojekt finns på min webshop. Välkomna att titta in!

Tänk vad spännande, vi får försöka tänka efter vad vi behöver för att växa och sprida just vår fägring i trädgården.

Allt gott/Lena

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Fas två på Kap Verde

Så sitter man här, på en vindpinad och solbränd ö mitt i Atlanten

Lena Appel, ”ocensurerat”

Och funderar på hur just detta var så frestande då på skärmen hemma vid skrivbordet för en tid sedan? Tonåringen surar, vägrar äta något annat än vitt bröd och pomfritt, och varmvattenberedaren är stor som en kaffekopp. Vi har bränt oss, har blödande skavsår av sand i skorna och i ögonen. Shitt tänker ni kanske, men det är sant, det är också sant att vi unnar oss finare käk då sonen äter en köttbit och grönsaker – då åker moderskapet in på grönt igen. Vi skrattar och badar på en fantastisk solig och fin strand alldeles intill, och kommer ihåg att kleta in solskyddskrämer.

Lena Appel, ”Hotell”

Den här sistaminuten resan till solen och värmen. Då var det kallt och mörkt, och det mesta tedde sig bättre någon annan stans. Det var då jag tryckte på ”beställknappen”, och den känslan, det är den som är värd vartenda öre.

Fas ett. Förväntan, vilken underbar känsla det är. Eller ska man kalla det för tillstånd. Den tiden innan något förväntat positivt ska ske, kan du fylla med precis vad du vill. Det är som våren. Du har hela den plus sommaren framför dig, den finns kvar. Ännu inte upplevd/uppäten. Som en god middag, en semla eller ett glas gott vin. Vädret har fortfarande goda möjligheter att bli precis perfekt.
Allt balanserar på toppen. För ännu har du inte tagit första tuggan, blivit halvt illamående av att ätit för mycket eller för berusad eftersom det blev mer än ett glas av det goda vinet.
Du har inte bränt dig i solen, inte heller blivit antastad av försäljare som är oerhört påstridiga, men som du inte kan klandra för du vet att de behöver pengarna. Inte heller har du smakat på den bittra insikten om att du är en presumtiv. ”Kund” för de unga män som säljer sin kropp till välgödda västerländska kvinnor.

Lena Appel, ”could be anything”

Fas två. Just nu är det julafton. Vi är mitt uppe i det jag och min familj har längtat efter och som jag har förberett, lagt för mycket pengar på och nu har vi smällt i oss julbord, godis och tecknade figurer och tillståndet kan kallas för blandade känslor. Jag tycker att jag har ätit för mycket, spenderat för mycket, och känner ett visst mått av skam över det. Spänningen och skulden gör att humöret blir lite varierat och jag vill att julen ska vara över men samtidigt inte.

Lena Appel, ”skador”

Själva upplevelsen här och nu. Är fylld med vitt skilda fakta, känslor, tankar och viljan till något. När julafton är över, då vi är hemma igen, är nästan alltid känslan ”skönt”. Vardag igen, borta bra men hemma bäst och liknande känslor.

Lena Appel, ”vackert”

Fas tre. De känslorna går fort över och övergår till att bli ” nostalgi-läge”. Fas tre då man återgår till fas ett men med fakta, något av en ”postförväntan” . Då sållar jag bort gråskalan, det lite halvtråkiga och småmisslyckade och oviktiga försvinner. Kvar blir minnena av det som var riktigt otrevligt men mest av det som var roligt och härligt, Det jag vill komma till med detta är att jag upplever själva skeendet eller händelsen som både härlig men också bitvis asjobbig, men det är värt det för ” förväntanstiden” och ”nostalgitiden” överväger och anstränger man sig att hålla humöret uppe under resan så kan ”nostalgitiden” fyllas med gemensamma upplevelser som räcker länge länge. Nu ska jag gå och duscha… tvättat hår är överskattat, har nog aldrig haft en sådan intressant frisyr.

Allt gott/Lena

Jotack det rullar på!

 

– Tjena hur är läget? – Jotack, det rullar på.
Så hör jag mig själv säga ibland, men var jag har fått det ifrån vet jag inte. Det är ju ett ganska undvikande svar, rullar på… vadå, vad är det exakt som rullar? Om man ska bli sådär lite bokstavlig…

Jo, jag kan tycka att jag börjar få stora möjligheter att faktiskt kunna rulla snart . När jag har en dålig dag och tittar mig i spegeln – fast det skulle jag inte benämna ”rulla på” egentligen…
Att det rullar på ska väl betyda att det är ok. Eller i alla fall att man står ut och absolut inte orkar prata om det som kanske är lite kantigt just nu.

Lena Appel, ”jotack det rullar på”

Att det rullar på kan vara att det mest basic fungerar.
Typ vi äter, och kommer iväg till jobbet  o skolan. Det kan vara nog ibland – speciellt såhär års.

– Nej tack vi tar bara Basic utbudet den här månaden, äta – sova – skita. Återkom senare i vår, så får vi se om vi orkar uppgradera utbudet.

Lena Appel. ”Draghästen”

Att det rullar på kan vara Den lilla ”Livs vagnen”
En metafor för livets gång och vår utveckling. Ibland är det ju riktig fart, sådär så man knappt vågar titta, mest bara sitter och håller i sig krampaktigt i kanterna för att inte ramla ur. Då svarar man inte överhuvudtaget på frågan ” tjena hur är läget”. Möjligtvis vrålar man bara rakt ut och rasar förbi.

”Livs vagnen” kan ibland tappa ett hjul, då står det helt still. Eller knaggla på långsamt och trögt ibland får man gå ur och dra själv. Då svarar man inte heller att ”jorå, det rullar på”.

Det är nog när underlaget är ganska gropigt och hjulen är fyrkantiga men det är ändå lite nedförsbacke som jag svarar – Jo tack det rullar på…
Lite skakigt och snett – men det går framåt.

Trevlig resa/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

”Paybacktime”

 

Hur blev det såhär?
Jag har upptäckt att jag har massor med ”egen tid” – härligt i och för sig. Men när hände det? Mentalt är jag kvar i ”för arton år sedan”, då jag var fullt upptagen med att försöka få in just sådan tid i tillvaron med små barn.
Idag har jag stora barn. Det har liksom smugit sig på, jag har inte märkt det. Jag märkte inte när de ”började sluta” att hänga i mina byxben för att påkalla uppmärksamhet, inte heller märkte jag när de började sova hela nätterna och längre på mornarna, inte heller när jag fick vara i fred på toaletten samt prata ostört i telefonen.

Helt nyligen fick jag höra…
– Mamma jag har mitt liv och du har ditt.

Hallå, vad svarar man på det? Står som en fågelholk och glor dumt på sonen. Tankarna snurrar – det är ju alldeles sant, det är dit vi vill nå med allt vårt beskyddande och tjat, målet är nått. Men varför känns det då ändå lite snopet och ”plötsligt”? Var jag inte beredd eller? Nä… inte på alla plan. Får lust att säga saker som…

– Ursäkta, men vem var här först?

– Jag ska tala om för dig att jag minsann ALLTID haft mitt liv. FRAMFÖRALLT alldeles för mig själv, innan ni anlände…

Så var det, men när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag för det första vad jag gjorde med all tid?! Inte uträttade jag några stordåd. Nej det var nog lite tomt när jag tänker efter, så pass tomt att jag hade fullt utrymme att skåda min egen navel och dess ludd i en kanske lite för stor utsträckning. Nu menar jag INTE att de som inte har barn är navelskådare, absolut inte. Men jag var det, och mina barn har hjälpt mig att lyfta blicken från den. Faktum är att jag knappt kan se den längre men det har mer fysiska orsaker… fast när jag tänker efter så har pojkarna ett finger med i det spelet också. Magen var ju i alla fall hyfsat plan innan de huserade där i nio månader var.

Lena Appel ”Paybacktime”

Men jag drar på munnen när ungdomarna påpekar för mig att jag är efterhängsen och tjatig, som om det vore för mitt eget höga nöjes skull. Nej, det är kärlek. Och det är mitt förbaskade jobb, att informera om regler och villkor. Det är inte JAG som har formulerat och bestämt alla konstiga koder och sociala spelregler, jag bara förmedlar. Det är lite ombytta roller, nu är det jag som hänger i deras byxben (och kommenterar att de behöver tvättas), är vaken på nätterna tills de kommer hem (men jag leker inte med lego), och påkallar uppmärksamhet genom att ringa dem ”hela tiden”.
Jajamän… nu är det ”Paybacktime” jag tror jag ska börja banka på toadörren också, men äckla mig med toaborsten gör jag bara inte, där går gränsen.

Från att ha varit ockuperad dygnet runt, behövd, begärd, nödvändig har det långsamt fasats ut till att bli… motsatsen. Men kanske blir det ”plus-minus-noll” om några år? Då har vi jävlats färdigt med varandra och kan mötas som människor, förhoppningsvis i kärlek. Nä, nu ska jag ringa sonen och kolla så han köpt nya skor…

 

Allt gott/Lena