Släkten är värst

Kusiner, systrar, mostrar, farbröder, mor och farföräldrar, bryllingar, sysslingar, vad ska man ha dem till?
Jag hör till dem som har flera mostrar, morbröder och kusiner, en sisådär fem, tio, kusiner, ja nästan hundra stycken. Nä… Det är bara tio. Ni känner kanske igen uttrycket från ”Loranga o Masarin” Barbro Lindgrens underbara historia om en familj som fungerar på sitt alldeles egna sätt. Jag älskar den historien och jag tycker att min släkt är som den. Helt galet fantastisk och full med livsglädje och jävlar anamma. Det är faktiskt nästan tigrar i ladan och simbassäng i garaget.

De är liksom som hundra stycken när man träffar dem.
Ett gäng som huserar i Göteborg… Ja ni fattar ju själva vilket tjöt det blir. Ett gäng som håller till i Jönköping och där ikring. Och ytterligare ett gäng från Skåne, åsså egna familjen i Nyköping och några från Sandviken. Av naturliga skäl träffas vi inte så ofta, det går ibland år mellan gångerna. Facebook är en välkommen länk som hjälper mig att hålla mig något uppdaterad.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Men språkchocken blir ju ändå svår 😉
Jag har fullt sjå att förstå vad de från Malmö säger, medan Göteborgarna brötar på, någon bryter in på Sandvikenmål och lite Småländska. Det är ett herrans liv. Kusin vitamin från Malmö berättar att hon har köpt hus. Och Jag måste ha hört fel – fjärrkontroll till toan. Finns det ens? Någon annan pratar om jakt och fiske, musik, antikviteter, skola, resor och det blir högt och lågt. Barnen stojar omkring och bara är sådär som barn kan, många av dem träffas för första gången men det verkar inte vara något problem.

Moster-yster verkar nöjd tillsammans med mamma och skratt-moster, de sitter på ljugarbänken och flabbar. Vitamin-kusinerna från Götet är alltid på topp och de är svårslagna i partajade. De är alltid glada och pigga. Jag kunde nästan hänga med hela kvällen. Den stora skillnaden är dagen efter… då de är som små ”party-pingel-lärkor” som är pigga och fräscha, och som dessutom har filosofiska utläggningar om existens!? Medan jag själv känner mig som en vissen tulpan och har svårt att besluta om jag ska ha kaffe eller inte.

Släkten rymmer alla möjliga personligheter och livsöden.
Vilt skilda yrken, egna företagare. Några har inga barn, andra har många barn, några har adopterat, andra har kämpat hårt med att få barn, några är ”extraföräldrar” allt finns i en härlig miniatyrspegling av den stora världen och livet. Det finns funktionsvariationer, krämpor av olika slag och allt – både det goda och onda som hör livet till.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Alla tycker inte likadant.
Det finns naturligtvis motsättningar ibland, och alla tycker inte lika om allt, såklart. Jag kan känna att till skillnad från de vänner jag har fått under tid så har de här människorna en gemensam historia med mig, vi har ändå hållt någon slags regelbunden kontakt genom åren. Och för mig som flyttat runt mycket och egentligen inte är ”rotad” någonstans så betyder det mycket för mig.
Det är ju faktiskt unikt att någon som var med när jag var liten kan beskriva när vi lekte tillsammans. Eller berätta minnen från någon jul för evigheter sedan som fyller i mina egna luckor.
Såklart att vi alla har våra egna historier och sanningar. Men när man delar dem med varandra blir ju diamanten mer slipad och får fler facetter.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Är blod tjockare än vatten?
Ibland kanske, ibland inte. Det finns inga regler. Det finns många ”ingifta” som är lika härliga.
Jag känner stor kärlek för mina släktingar både blod och vattenvarianten. Och jag önskar dem allt gott. Och jag hoppas också att jag kan bidra med någon pusselbit till deras egen bild.

Sedan finns det ju en framtid också, då vi kan stötta varandra 😄 Men det är ju bara om man slutar med Göteborgsvitsarna, tjatet om HV71 och jobbar bort Skånedialekten förstås. Någon jävla måtta får det ju vara.

Allt gott/Lena

Var tog tacksamheten jag kände vägen?

 

Hör ni hur det ekar?

Det är för att jag sitter i PMS-grottan och är otacksam. Allt är fel och mest fel är det på mig. Jag lider av i stort sett ALLA tillstånd och dåliga egenskaper man överhuvudtaget kan ha. Och jag tycker naturligtvis mycket synd om mig själv.
Vi får se om det vänder… kanske inte denna gången. Tänk om det är just den här gången som det hakade upp sig?

Lena Appel. "PMS-grottan"
Lena Appel. ”PMS-grottan”

Senare, samtal mellan några Lena kände
”Jaa, det var ju lite sorgligt hon kom liksom aldrig ut därifrån igen. Och nu har vi inte hört något på några år…”

Nämen grilla på ni 😉

Allt gott/Lena

Onödigheter

Poff, nu har jag helt plötsligt semester, sicken lyx. Och genast blir det så tydligt hur fast jag är i villfarelsen att jag måste prestera för att duga och därmed få existensberättigande. När man jobbar… jobbar man ju liksom. Det är som det ska, man är ”på säkra sidan”. Men när man ska vara ledig så blir det en förvirrad känsla. Inte kan man väl bara sitta rakt upp och ner som en gammal padda?

Jag har en underbar trädgård där jag kan sitta och läsa en bok, lyssna på bok eller radio, spela spelet Candy Crush på Ipaden, ta en lur eller bara se och höra fåglar och porlande vatten. Semestertillvaro kan man kalla det. Och jag har de tre senaste somrarna faktiskt kunnat ägna mig åt ”hängmattan”.

För mig har det varit omöjligt tidigare. Jag har inte haft ro att vara still. Har lagt mig där och tittat och njutit visst, men efter tio minuter så börjar jag känna ”men sen då”. Men nu börjar jag lära mig. Och det var faktiskt spelet Candy Crush som fick mig börja att bara sitta en stund och öva mig i att inte göra något ”vettigt” att bara vara och göra något helt onödigt. Och det spelet är ju inte rumsrent, man erkänner INTE att man spelar det 🙂

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Spelmissbruket startade i samband med att jag och familjen flyttade in till stan från landet. Jag var den drivande. Jag och min värld hade förändrats så mycket. Så jag hade inte bara behovet, utan kände att det var helt nödvändigt för mig att ”minska” på kvadratmetrar att städa. En mindre trädgård att sköta, färre djur. En kortare sträcka till skola, jobb och aktiviteter med mindre logistik. Och ett oberoende av fungerande bil.

Vi hittade till slut det här huset med en liten trädgård som mest består av berg och som ligger centralt. Och då vid den brytpunkten så ansträngde jag mig verkligen för att ändra mitt sätt. Att börja våga bara sitta och lita på att folk gillade mig ändå. Mannen var den som introducerade mig i spelet Candy Crush. Jag har aldrig varit någon fan av dataspel, men det här var perfekt. Och det var en perfekt aktivitet för att slussa in mig och min hjärna i ett nytt beteende.

Så jag tackar min spelnörd-man för det. Och han är fortfarande kvar?! Trots att jag ligger hammocken och han knölar runt med stora stenar och bygger saker. Han påstår att han gillar det och jag vet att han tar spelpauser. Så även om jag stundom övermannas av min känsla att jag borde lyfta en tung sten eller något för att duga så får jag lita på att allt är ok. Jag har i alla fall gjort en rebus som kom till mig i en ”slummerdröm”.  Den som löser den vinner en samvetslös eftermiddag att vara helt onödig.

Lena Appel. Rebus.
Lena Appel. Rebus.

Allt gott/Lena

Svettig dejt med vulkanerna

Svettig, snabb puls, antagligen högt blodtryck och en obehaglig känsla i magen. Utstöter skrik och viftar planlöst med armarna och lyfter på benen i någon slags kramp på ett mycket märkligt sätt. Är jag svårt sjuk? Nej tack och lov, jag ser på fotboll. Gud så jobbigt det är, och nu har jag suttit så länge att jag inte kan gå härifrån. Plus att jag hejjar så jätte mycket på Island. Jag kan inte motstå de där ”David och Goliatlägena”.
Sen ska jag nog erkänna att jag känner mig lite försmådd av England (Storbritannien) som inte ville leka med oss längre, så jag önskar lite i hemlighet att de inte ska få någon seger. Inte idag iallafall.
Nu ska ett av de coolaste länderna vinna tycker jag. Jag hoppas att varenda knytt, tomte och troll sänder sina goda trolldomar till Frankrike.


Men varför utsätter jag mig för detta. Det är inte njutbart alls, det är ett jävla arbete att titta på sport. Därför sitter jag här och ritar och skriver under tiden för jag klarar helt enkelt inte av att titta rakt på teven. Precis som om det vore en skräckfilm. Och sådana tittar jag inte på längre.

”Guuuud kan inte tiden bara gå?” Och i fotboll vet man ju inte exakt hur långt det är kvar av helvetet heller. Det är åtminstone bättre i ishockey, där drar man inte ut på plågan.

Och jag blir irriterad på kommentatorerna, ” England måste ta sig samman”.
Nej, nej, nej det är just det de inte ska göra. Jag vill ha lugn och ro, Island leder och så ska det förbli.

Blååås, blås, blås!!!! Blås avur matchur! Vid alla gejsrar… Jag försöker att kolla på de käcka färgerna på fotbollsskorna som de har nuförtiden, jag klarar inte att titta, trettio sekunder kvar skriker mannen på tv.n. Nej hörna för England… Jag måste på toa. whhhoooooahhooooo

Såhär dagen efter känns allt jag skrev igår i soffan som en avlägsen otäck dröm, som slutade lyckligt och mäktigt med ”Vulkanen”. Nu är jag kär i HELA laget och ska skaffa rött helskägg.

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena

Grattis Sverige!

 

Hej Sverige och alla svenskar som i dag den sjätte juni firar vår nationaldag. Den här dagen har ju inte funnits sådär jättelänge. Jag har under dagen konstaterat att några av grannarna har hissat flaggan. Sen är det egentligen ingenting på vår gata som avslöjar att det är Sveriges nationaldag. Folk är hemma och lediga från jobbet och söndagskänslan är stark.
Vi hasar runt i shorts och en sliten bikiniöverdel i det fina vädret, och rensar i rabatterna, det hörs vinande ljud från elektriska trimrar och gräsklippare. Det är också febril verksamhet hos några av grannarna för att förbereda studentfesten. Och altanbyggandet och ljuden som hör till dem är av vanlig omfattning. Kapsågar som skriker oroväckande, hetsiga meningsutbyten mellan äkta hälfter och skruvdragarsången.

nationalpotatisar

”Du gamla du fria, du impregnerade trall…” 
Jag tycker absolut att Sverige, svenskarna och det svenska är värt att fira men varför tar vi inte vår redan sedan länge självskrivna dag? Midsommar. Då blir vi svenskar som galna precis som det ska vara. Flaggor, fest och dans. God mat i goda vänners lag. Konstiga traditioner med lövade fallos-symboler och blomsterkransar. Sillen, färskpotatisen, nubben och jordgubbarna. Lade vi till kräftorna och surströmmingen på samma dag kan det väl inte bli mycket svenskare.

Snacka om att fira nationens egenheter och vår glädje över dem. Hur och när vi än firar vårt land konstaterar jag att jag och ni har förmånen att leva i detta land som har hela fyra årstider.
Lite olika långa men ändå, vi har vinter och mörker halva året, men det gör också att vi uppskattar ljuset så mycket mer. Vi har både skogar, fjäll, älvar, sjöar och öppna landskap. Flera skärgårdar, både saltvatten och bräckt vatten. Sedan har vi vår unika allemansrätt som gör att vi kan ta på oss stövlarna och ge oss ut i denna fantastiska natur och njuta av kraften i naturen och ladda våra batterier. Dessutom får vi plocka med oss godsaker hem.

Vi har en massa roliga dialekter och en lång spännande historia, där vi har varit bråkmakare mest hela tiden men på senare ”hundraåren” har lugnat ner oss och må det fortsätta så. Vi kör en ny generösare stil, som än så länge innebär hyfsad öppenhet mot nya svenskar och generositet mot mindre lyckligt lottade. Allt detta är jag stolt över och tycker är väl värt att fira! Tack för att jag får bo i detta fina land.

Allt gott/Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Fem kvinnor är fler än fyra män

Jag har ofta hört att man anser att vi kvinnor inte hjälper varandra. Att vi nästan hellre skulle försvåra för våra medsystrar. Visst har jag mött kvinnor som varit rent elaka och inte särskilt hjälpsamma eller trevliga. Men jag har definitivt träffat många, många fler som varit precis raka motsatsen. (Detta gäller män också).
När jag satte mig och verkligen tänkte efter över vilka kvinnor jag träffat som hjälpt mig på något sätt i livet, blev det en jättelista med namn. Jag tänkte först att skriva ner alla i ett blogginlägg men insåg att jag ju har glömt någon eller några. Många namn är dubbletter flera gånger om. Så jag valde bort det och gjorde en bild av det istället. Alltså ingen nämnd och ingen glömd.

Lena Appel. "Tack"
Lena Appel. ”Tack”

Jag väljer att fokusera på kvinnor idag, för vi har ju haft rösträtt i HELA nittiosju år den här veckan!
Det är ju jättebra att vi har det naturligtvis, precis som det är jättebra för alla män som också lever i den här världen att de kan rösta på det och dem de tror på. Och vara delaktiga i sin nutid och framtid.

HURRA! Får man väl utbrista, för att vi har en demokrati sedan nittiosju år tillbaka i det här landet. Norge och Danmark ligger några år före för att inte tala om Finland som firar över hundra år som sann demokrati.

Kan det där snåla ryktet om oss kvinnor bottna i att vi inte haft en självklar plats på samma villkor som männen. Och därför kämpat för att erövra mark inom områden dit kvinnor inte haft tillträde tidigare. Och på kuppen blivit giriga, egoistiska och rädda att förlora det vi lyckats komma över, så vi har vänt systrarna ryggen. Kan vara så. Men inte ok hur som helst.
Nu blir ju saker bättre och bättre, och då kan man ju förvänta sig att vi alla kan slappna av och hjälpa varandra oavsett kön, läggning, tillhörighet, funktionsvarianter och allt annat som gör oss speciella och härliga.

Så lite av en feminin vecka kan man säga. Firande av kvinnlig rösträtt, Morsdag på söndag. När jag tittar i almanackan ser jag bara tjejnamn förutom på tisdag då Ivan gör ett inhopp och onsdagen då Urban gästspelar helt solo. Nåja det må väl vara hänt.

Det har funnits så många fina kvinnor i mitt liv och jag är så tacksam för all hjälp. Att bara få finnas och växa upp (mamma), uppmuntran, stöd, tröst, utbildning, nya vägar, nya synsätt, fler möjligheter, självkänsla, självförtroende, jobb, uppdrag, erkännande.
Och allt detta inom vitt skilda områden.

Tack ska ni ha alla sköna systrar och stort lycka till med allt ni företar er!
Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Konstnär