Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

Födelsedagsteorier


Det slog mig att en av de mest ointressanta åldrarna att fylla måste ju vara femtioett.
Jag menar, man har ju knappt kommit ur dimmorna från femtioårsfirandet året innan Som ju kan ha inneburit både festligheter av den större kalibern eller resor och andra extraordinära upplevelser. Eller det motsatta, men då kan en annons där man undanber sig gratulationer varit nödvändig. Det kan också vara så att man nyss kommit ur en, är mitt i eller på väg in i en riktigt saftig kris.

Turbulens vågar jag påstå är på agendan hos i alla fall de flesta som kretsar kring de femtio. Så när man då fyller femtioett, är ju festligheterna sorgligt små i jämförelse och kanske brottas man också fortfarande med sin femtioårskris med svarta tankar om åldrande, hängröv och den uteblivna världsmästartiteln i något.

Lena Appel. Foto
Lena Appel. Foto

Firandet av femtioettårsdagen är lite som en ensam sambadansös med ena klacken av och slokande fjädrar som kör sitt nummer klockan tio på förmiddagen dagen efter själva karnevalen.
Eller du försöker ensam få snurr på en korg i virvelvindskarusellen, fast tivolit har lagt ner för ett år sedan och gamla löv och popcornkartonger blåser runt i dunklet. Inte en kulört lampa så långt ögat kan se. (Visserligen är ju det inte så jättelångt numera)

Jag tänker att varken trettio, fyrtio, sextio, sjuttio, åttio eller nittio är lika stort som femtio. Så där uppstår ju aldrig glappet mellan firandet av den jämna dagen och ”+1-dagen” året efter. Men Hundraårsfirandet, det är jämförbart. Nu är det ju ganska få av oss som uppnår denna aktningsvärda ålder även om det blir fler och fler. Och där tycker jag också att ”+1-mes-trenden” bryts. Att fylla etthundraett år är lika coolt som hundra, faktiskt coolare. Och jag tror inte att man har lika stor kris, jag tror hängröven är glömd sedan flera decennier, inte heller tror jag att man är jättebakis, fast där kan jag ha fel.

Allt gott/Lena

Sommaren är kort, och jag tittar bort

 

Nu är vi här… igen.
Några pratar om att det är höst, andra (liksom jag) håller för öronen. Jag är född i augusti, och för mig har det alltid varit en sommarmånad. Det såg jag ju själv på ”årstidshjulet” som jag hade i mitt flickrum.
I realiteten har det varierat ganska rejält. Allt från tropisk hetta till hagel och drivis, typ. Men liksom alla andra år har jag fortfarande hoppet uppe om att kunna ”somra” mig lite till.

Det går så fort tycker jag. Just alldeles nyss tittade jag på bladen som blev fullt utslagna och antog en mörkare grön och skön nyans. Nu ramlar vissa av dem av efter torrt väder och en blåst som heter duga.

Jag vänder ryggen åt den stackars Häggen, och väljer att titta på träden som har löven kvar istället. Det är visserligen en Tall, men jag tänker att det finns fortfarande blomknoppar i trädgården som inte slagit ut ännu. Lite av sommarhändelserna finns kvar. Det är ju sommaren som ska vara den lata, slöa och långsamma årstiden. Det stämmer ju inte alls. Jag tycker den stressar, nästan hysteriskt. ”Flopp”, där klämmer vi fram alla fruktblommor, bra där! Såja nu har vi inte tid med det mer, ”Flonk” där satt karten, väx väx väx. Blommorna knegar sig upp långsamt under våren, för att sedan när det kommer knoppar få fnatt. De slår ut så fort och blommar över ännu snabbare.

Vintern däremot, är en loj och väldigt tillbakalutad årstid. Man kan tycka att vintern som är så lång kunde skynda på lite, medan sommaren som har så kort tid på scenen kunde få lite slowmotion. Så det blev rättvist.

Allt gott/Lena

Dunder-mamman och andra superhjältar

 

Många superhjältar blir det…
I vår familj har många superhjältar passerat under åren. Givetvis Spindelmannen, Luke och andra hjältar inom rymd och riddarbranschen. Lika många kostymer har jag hjälp till att skapa. Mycket roligt. Sköldar, hjälmar och svärd (både laser och hederliga som har en egg) har tillverkats, mest av storebror. Jag har bistått med det textila och lite hejjarop.

Men det finns några superhjältar som är mina favoriter och som fortfarande nämns då och då. Och det är ”BlixtMelker” och ”ÅskPrimus”. Ja ni hör ju själva det finns liksom ingenting de här hjältarna inte klarar ut. Dräkterna går i röd/svart och Gul/violett. De består av de sötaste små långkalsonger med påsydda knävaddar, mantlar och tröjor med symbolerna, en blixt (naturligtvis) och kanske lite mer otippat, en sol.

Lena Appel. "I got the power"
Lena Appel. ”I got the power”

Det bästa med detta är att JAG fick också vara med. Hell Yes, här har ni ”Dundermamman”. Och det är fasen inte mycket jag bangar för…  så känns det just nu i falla fall. Jag stod mest och dundrade i köket och fäktades lite grann. Kostymen var inte helt utvecklad men det är ju inte för sent. Idag landade det här minnet i huvudet och jag kände mig precis som ”dundermamman”. Ville bara dela med mig av min känsla och kanske få lite tips på designen.

Allt gott/Lena

Släkten är värst

Kusiner, systrar, mostrar, farbröder, mor och farföräldrar, bryllingar, sysslingar, vad ska man ha dem till?
Jag hör till dem som har flera mostrar, morbröder och kusiner, en sisådär fem, tio, kusiner, ja nästan hundra stycken. Nä… Det är bara tio. Ni känner kanske igen uttrycket från ”Loranga o Masarin” Barbro Lindgrens underbara historia om en familj som fungerar på sitt alldeles egna sätt. Jag älskar den historien och jag tycker att min släkt är som den. Helt galet fantastisk och full med livsglädje och jävlar anamma. Det är faktiskt nästan tigrar i ladan och simbassäng i garaget.

De är liksom som hundra stycken när man träffar dem.
Ett gäng som huserar i Göteborg… Ja ni fattar ju själva vilket tjöt det blir. Ett gäng som håller till i Jönköping och där ikring. Och ytterligare ett gäng från Skåne, åsså egna familjen i Nyköping och några från Sandviken. Av naturliga skäl träffas vi inte så ofta, det går ibland år mellan gångerna. Facebook är en välkommen länk som hjälper mig att hålla mig något uppdaterad.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Men språkchocken blir ju ändå svår 😉
Jag har fullt sjå att förstå vad de från Malmö säger, medan Göteborgarna brötar på, någon bryter in på Sandvikenmål och lite Småländska. Det är ett herrans liv. Kusin vitamin från Malmö berättar att hon har köpt hus. Och Jag måste ha hört fel – fjärrkontroll till toan. Finns det ens? Någon annan pratar om jakt och fiske, musik, antikviteter, skola, resor och det blir högt och lågt. Barnen stojar omkring och bara är sådär som barn kan, många av dem träffas för första gången men det verkar inte vara något problem.

Moster-yster verkar nöjd tillsammans med mamma och skratt-moster, de sitter på ljugarbänken och flabbar. Vitamin-kusinerna från Götet är alltid på topp och de är svårslagna i partajade. De är alltid glada och pigga. Jag kunde nästan hänga med hela kvällen. Den stora skillnaden är dagen efter… då de är som små ”party-pingel-lärkor” som är pigga och fräscha, och som dessutom har filosofiska utläggningar om existens!? Medan jag själv känner mig som en vissen tulpan och har svårt att besluta om jag ska ha kaffe eller inte.

Släkten rymmer alla möjliga personligheter och livsöden.
Vilt skilda yrken, egna företagare. Några har inga barn, andra har många barn, några har adopterat, andra har kämpat hårt med att få barn, några är ”extraföräldrar” allt finns i en härlig miniatyrspegling av den stora världen och livet. Det finns funktionsvariationer, krämpor av olika slag och allt – både det goda och onda som hör livet till.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Alla tycker inte likadant.
Det finns naturligtvis motsättningar ibland, och alla tycker inte lika om allt, såklart. Jag kan känna att till skillnad från de vänner jag har fått under tid så har de här människorna en gemensam historia med mig, vi har ändå hållt någon slags regelbunden kontakt genom åren. Och för mig som flyttat runt mycket och egentligen inte är ”rotad” någonstans så betyder det mycket för mig.
Det är ju faktiskt unikt att någon som var med när jag var liten kan beskriva när vi lekte tillsammans. Eller berätta minnen från någon jul för evigheter sedan som fyller i mina egna luckor.
Såklart att vi alla har våra egna historier och sanningar. Men när man delar dem med varandra blir ju diamanten mer slipad och får fler facetter.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Är blod tjockare än vatten?
Ibland kanske, ibland inte. Det finns inga regler. Det finns många ”ingifta” som är lika härliga.
Jag känner stor kärlek för mina släktingar både blod och vattenvarianten. Och jag önskar dem allt gott. Och jag hoppas också att jag kan bidra med någon pusselbit till deras egen bild.

Sedan finns det ju en framtid också, då vi kan stötta varandra ? Men det är ju bara om man slutar med Göteborgsvitsarna, tjatet om HV71 och jobbar bort Skånedialekten förstås. Någon jävla måtta får det ju vara.

Allt gott/Lena

Var tog tacksamheten jag kände vägen?

 

Hör ni hur det ekar?

Det är för att jag sitter i PMS-grottan och är otacksam. Allt är fel och mest fel är det på mig. Jag lider av i stort sett ALLA tillstånd och dåliga egenskaper man överhuvudtaget kan ha. Och jag tycker naturligtvis mycket synd om mig själv.
Vi får se om det vänder… kanske inte denna gången. Tänk om det är just den här gången som det hakade upp sig?

Lena Appel. "PMS-grottan"
Lena Appel. ”PMS-grottan”

Senare, samtal mellan några Lena kände
”Jaa, det var ju lite sorgligt hon kom liksom aldrig ut därifrån igen. Och nu har vi inte hört något på några år…”

Nämen grilla på ni 😉

Allt gott/Lena

Onödigheter

Poff, nu har jag helt plötsligt semester, sicken lyx. Och genast blir det så tydligt hur fast jag är i villfarelsen att jag måste prestera för att duga och därmed få existensberättigande. När man jobbar… jobbar man ju liksom. Det är som det ska, man är ”på säkra sidan”. Men när man ska vara ledig så blir det en förvirrad känsla. Inte kan man väl bara sitta rakt upp och ner som en gammal padda?

Jag har en underbar trädgård där jag kan sitta och läsa en bok, lyssna på bok eller radio, spela spelet Candy Crush på Ipaden, ta en lur eller bara se och höra fåglar och porlande vatten. Semestertillvaro kan man kalla det. Och jag har de tre senaste somrarna faktiskt kunnat ägna mig åt ”hängmattan”.

För mig har det varit omöjligt tidigare. Jag har inte haft ro att vara still. Har lagt mig där och tittat och njutit visst, men efter tio minuter så börjar jag känna ”men sen då”. Men nu börjar jag lära mig. Och det var faktiskt spelet Candy Crush som fick mig börja att bara sitta en stund och öva mig i att inte göra något ”vettigt” att bara vara och göra något helt onödigt. Och det spelet är ju inte rumsrent, man erkänner INTE att man spelar det 🙂

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Spelmissbruket startade i samband med att jag och familjen flyttade in till stan från landet. Jag var den drivande. Jag och min värld hade förändrats så mycket. Så jag hade inte bara behovet, utan kände att det var helt nödvändigt för mig att ”minska” på kvadratmetrar att städa. En mindre trädgård att sköta, färre djur. En kortare sträcka till skola, jobb och aktiviteter med mindre logistik. Och ett oberoende av fungerande bil.

Vi hittade till slut det här huset med en liten trädgård som mest består av berg och som ligger centralt. Och då vid den brytpunkten så ansträngde jag mig verkligen för att ändra mitt sätt. Att börja våga bara sitta och lita på att folk gillade mig ändå. Mannen var den som introducerade mig i spelet Candy Crush. Jag har aldrig varit någon fan av dataspel, men det här var perfekt. Och det var en perfekt aktivitet för att slussa in mig och min hjärna i ett nytt beteende.

Så jag tackar min spelnörd-man för det. Och han är fortfarande kvar?! Trots att jag ligger hammocken och han knölar runt med stora stenar och bygger saker. Han påstår att han gillar det och jag vet att han tar spelpauser. Så även om jag stundom övermannas av min känsla att jag borde lyfta en tung sten eller något för att duga så får jag lita på att allt är ok. Jag har i alla fall gjort en rebus som kom till mig i en ”slummerdröm”.  Den som löser den vinner en samvetslös eftermiddag att vara helt onödig.

Lena Appel. Rebus.
Lena Appel. Rebus.

Allt gott/Lena

Svettig dejt med vulkanerna

Svettig, snabb puls, antagligen högt blodtryck och en obehaglig känsla i magen. Utstöter skrik och viftar planlöst med armarna och lyfter på benen i någon slags kramp på ett mycket märkligt sätt. Är jag svårt sjuk? Nej tack och lov, jag ser på fotboll. Gud så jobbigt det är, och nu har jag suttit så länge att jag inte kan gå härifrån. Plus att jag hejjar så jätte mycket på Island. Jag kan inte motstå de där ”David och Goliatlägena”.
Sen ska jag nog erkänna att jag känner mig lite försmådd av England (Storbritannien) som inte ville leka med oss längre, så jag önskar lite i hemlighet att de inte ska få någon seger. Inte idag iallafall.
Nu ska ett av de coolaste länderna vinna tycker jag. Jag hoppas att varenda knytt, tomte och troll sänder sina goda trolldomar till Frankrike.


Men varför utsätter jag mig för detta. Det är inte njutbart alls, det är ett jävla arbete att titta på sport. Därför sitter jag här och ritar och skriver under tiden för jag klarar helt enkelt inte av att titta rakt på teven. Precis som om det vore en skräckfilm. Och sådana tittar jag inte på längre.

”Guuuud kan inte tiden bara gå?” Och i fotboll vet man ju inte exakt hur långt det är kvar av helvetet heller. Det är åtminstone bättre i ishockey, där drar man inte ut på plågan.

Och jag blir irriterad på kommentatorerna, ” England måste ta sig samman”.
Nej, nej, nej det är just det de inte ska göra. Jag vill ha lugn och ro, Island leder och så ska det förbli.

Blååås, blås, blås!!!! Blås avur matchur! Vid alla gejsrar… Jag försöker att kolla på de käcka färgerna på fotbollsskorna som de har nuförtiden, jag klarar inte att titta, trettio sekunder kvar skriker mannen på tv.n. Nej hörna för England… Jag måste på toa. whhhoooooahhooooo

Såhär dagen efter känns allt jag skrev igår i soffan som en avlägsen otäck dröm, som slutade lyckligt och mäktigt med ”Vulkanen”. Nu är jag kär i HELA laget och ska skaffa rött helskägg.

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

 

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena