Fem kvinnor är fler än fyra män

Jag har ofta hört att man anser att vi kvinnor inte hjälper varandra. Att vi nästan hellre skulle försvåra för våra medsystrar. Visst har jag mött kvinnor som varit rent elaka och inte särskilt hjälpsamma eller trevliga. Men jag har definitivt träffat många, många fler som varit precis raka motsatsen. (Detta gäller män också).
När jag satte mig och verkligen tänkte efter över vilka kvinnor jag träffat som hjälpt mig på något sätt i livet, blev det en jättelista med namn. Jag tänkte först att skriva ner alla i ett blogginlägg men insåg att jag ju har glömt någon eller några. Många namn är dubbletter flera gånger om. Så jag valde bort det och gjorde en bild av det istället. Alltså ingen nämnd och ingen glömd.

Lena Appel. "Tack"
Lena Appel. ”Tack”

Jag väljer att fokusera på kvinnor idag, för vi har ju haft rösträtt i HELA nittiosju år den här veckan!
Det är ju jättebra att vi har det naturligtvis, precis som det är jättebra för alla män som också lever i den här världen att de kan rösta på det och dem de tror på. Och vara delaktiga i sin nutid och framtid.

HURRA! Får man väl utbrista, för att vi har en demokrati sedan nittiosju år tillbaka i det här landet. Norge och Danmark ligger några år före för att inte tala om Finland som firar över hundra år som sann demokrati.

Kan det där snåla ryktet om oss kvinnor bottna i att vi inte haft en självklar plats på samma villkor som männen. Och därför kämpat för att erövra mark inom områden dit kvinnor inte haft tillträde tidigare. Och på kuppen blivit giriga, egoistiska och rädda att förlora det vi lyckats komma över, så vi har vänt systrarna ryggen. Kan vara så. Men inte ok hur som helst.
Nu blir ju saker bättre och bättre, och då kan man ju förvänta sig att vi alla kan slappna av och hjälpa varandra oavsett kön, läggning, tillhörighet, funktionsvarianter och allt annat som gör oss speciella och härliga.

Så lite av en feminin vecka kan man säga. Firande av kvinnlig rösträtt, Morsdag på söndag. När jag tittar i almanackan ser jag bara tjejnamn förutom på tisdag då Ivan gör ett inhopp och onsdagen då Urban gästspelar helt solo. Nåja det må väl vara hänt.

Det har funnits så många fina kvinnor i mitt liv och jag är så tacksam för all hjälp. Att bara få finnas och växa upp (mamma), uppmuntran, stöd, tröst, utbildning, nya vägar, nya synsätt, fler möjligheter, självkänsla, självförtroende, jobb, uppdrag, erkännande.
Och allt detta inom vitt skilda områden.

Tack ska ni ha alla sköna systrar och stort lycka till med allt ni företar er!
Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Värna sirkusdirikörerna

 

Femtio nyanser av grått, honom eller vad den heter.
Boken eller böckerna som alla känner till men ingen har läst!?
Jag högg in på första boken, nyfiken som attan på vilka spektakulära sexbeskrivningar jag skulle bjudas på, för det var ju det enda jag hört om boken. Och de kom, men efter ett tag började jag faktiskt tröttna, det blev för tradigt.

Lite som när barnen ska ha cirkus för de vuxna.
Och konsterna avlöser varandra i en aldrig sinande ström och man kommer på sig själv med att börja tänka på annat. Eftersom de olika numren börjar likna varandra oroväckande mycket. Och till slut måste man se till att cirkusen packar ihop eftersom man har sett samma föreställning fem, sex gånger och bara inte orkar mer.
Man mumlar något om ”djurens rätt” och sådär.
Så jag tog mig aldrig igenom den första ”nyanser-boken” och har hittills avstått från resterande, jag hushållar med krafterna för att uthärda ”evighets-cirkusar” istället.

Lena Appel. "Cirkusdirektören"
Lena Appel. ”Cirkusdirektören”

Duktigt korkat.
Förr hade jag någon märklig princip att alltid läsa ut de böcker jag påbörjat. Det spelade ingen som helst roll om jag tyckte den var bra eller inte. Och detta skulle göras innan jag fick börja på någon ny?!
Duktigt eller hur? Idag skulle jag säga – duktigt korkat. Vad, vem eller vilka vinner på att jag höll på sådär, det enda jag kan komma på är väl att jag i någon mån skulle kunna ge en rättvis bedömning av min läsupplevelse. Men inte ens det tror jag skulle, eftersom mina tankar for iväg och jag hela tiden somnade ifrån böckerna som inte passade mig.

Nu dömer jag mycket fortare och hårdare.
Jajamensan, Jag har inte tid att tugga mig igenom böcker, filmer, serier, eller andra kulturupplevelser som jag inte får ut något av. Livet är för kort, och jag själv för begränsad. Det känns så skönt att släppa den kontrollen och duktighetsambitionen. Det blir mycket roligare och lustfyllt tycker jag.

Jag blir alldeles överväldigad när jag tänker på allt som skapas i världen. Tänk på alla böcker, pjäser, låtar, serie- och filmmanus som skrivs och spelas in och publiceras. All konst, foto, måleri, skulptur, performance, installationer…  You namne it! som skapas och presenteras i olika forum.

Primus Appel. "SirkusdiriktörPrimus"
Primus Appel. ”SirkusdiriktörPrimus”

Kulturfrukter
Det är galet mycket. Kanske kan man se allt vi skapar för varandra som det ”andliga vattnet” i vår värld. Det är det där ogripbara som flödar lite här och där och gör så satt allt annat får näring och växer.
Och då behöver jag inte bli stressad över allt ”jag missar” utan detta är en kraft som ger frukter av olika slag, jag kan inte äta alla utan jag tar dem jag mår bra av och låter de andra vara.
Skönt förvissad om att de kommer någon annan till del som får den kraft och njutning de behöver.
Visst är det schysst? Och vi får kraft att vårda våra små cirkusar så gott vi orkar. De kommer garanterat skänka dig, mig eller någon annan något fantastiskt i framtiden.

Allt gott/Lena

Gråschack

 

Nyanser… finns det något jobbigare!

Allt är mycket lättare i svart/vitt. Erkänn! Vi blir mycket snyggare på svart/vita foton, allra helst om vi i filterhanteringen reducerat antalet gråa nyanser. Och det läskiga blir läskigare i svartvitt. Regel!

Det är ju mycket skönare när man helt säkert vet vem som är ond respektive god i filmer och sagor, typ som schack. Du kan ju inte spela med gråa pjäser, vem är vem? Det är svart och det är vitt, inga frågor där.

Det är… Den elaka styvmodern och Snövit, Skorpan och Jonathan mot Tengil. Den stackars Askungen i den elaka styvmodern och hennes döttrars våld. Och lite mer modernt, Voldemort och Harry Potter i deras eviga strid.

Lena Appel. "Gråskala"
Lena Appel. ”Gråskala”

Här är allt tydligt och klart vi behöver inte anstränga oss.
Det kommer inte plötsligt fram att Snövit i själva verket är psykopat och systematiskt mobbat sin styvmor länge med utstuderat psykiskt våld, och därför är nu styvmorsan helt kocko
Eller att Tengil har haft en förfärlig barndom (vilket ju är högst troligt) men nu bestämt sig för att gå i terapi tillsammans med Katla för att få bukt med sin inre ilska.

Det vore ju en fullständig katastrof!  
What? Inget är vad jag trodde att det var!?
Helt plötsligt dyker det upp omständigheter som skapar nyanser som ställer till det, nu blev det jobbigt, Vem är vem nu då? Vad ska jag tycka?

Hur förhåller jag mig till att både Askungen och Harry Potter är sorgligt föräldralösa men samtidigt riktiga små as sådär i hemlighet. Askungen utför i hemlighet sadistiska djurförsök påse små mössen och fåglarna. Det är egentligen i ren skräck som de syr klänningen. De är ju sjukt lättade när hon gifter sig och flyttar.
Harry har sina vänner enbart för att de är hotade till livet annars, det kan man ju ana eftersom det alltid är han som får credden när de har besegrat någon demon eller gigantisk spindel. Men Hermione och Ron får ju alltid hänga med,och  riskera liv och lem samt ofta göra grovjobbet.

Tack och lov är detta inte sant… eller? Jobbig tanke hur som.
Återigen, vem ska jag tro på? Som DI Leva sjunger. Ja med nyanser med i bilden blir det ju en ren djungel att navigera i. Inte vet jag!
Hur drygt är det inte när en person som man bestämt är jobbig helt plötsligt gör något jätte fint.
– Stopp Stopp, lägg av. Hur ska jag veta var jag har dig om du är trevlig.
Så kan man ju bara inte säga. Eller tvärtom, en människa du alltid betraktat som god och fin gör helt plötsligt något du inte alls gillar!?
– Stopp och belägg. Nu har jag inte en aning om hur jag ska reagera och var jag ska placera dig om du är otrevlig.
Nä det funkar ju inte, det fattar jag med, och det blir tydligt att jag måste låta världen ha nyanser, jag får öva på det helt enkelt. Jag får anstränga mig. Folk får flyga runt i gråskalorna, och jag med. Släpp kontrollen, vi ser vad som händer.

Mitt ny-nyanserade jag vill skrika…
– Ta ett  färgfoto och visa hela ditt jag! (”Vi badar nakna på Sveriges torg”. Som sonen sjunger)
Mitt mer grafiska jag höjer händerna och försöker dämpa entusiasmen något
– Nu ska vi inte göra något vi ångrar i morgon… Men ett svart/vitt med gråskala kanske.

Och ibland måste jag vila, och då kör vi en historia där ond är ond, och god är god, svart är svart och vitt är vitt. Och inte en massa däremellan.

Allt gott/Lena

Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena

Radioapparater och eremiter

 

Yngste sonen har sedan flera år tillbaka deklarerat tydligt och klart att han minsann är en eremit och enstöring.
Dessa epitet har han plockat från ”Sagan om Skrotnisse och hans vänner”. En av vännerna är eremiten Bertil Enstöring.

Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf. https://www.youtube.com/watch?v=AxyiFCkp4tA

Eremiten Bertil Enstöring är ju bara en person som vill vara ifred, något som sonen känner igen, och han älskar denna karaktär. Jag älskar också den här historien och andra böcker som vi läst genom åren med Jan Lööfs underbara illustrationer. Till skillnad från Bertil Enstöring kommer ändå sonen ut från sitt rum emellanåt för att äta eller socialisera om något som intresserar honom.  Och då är han mer som en radio hos Skrotnisse som avstängningsknappen ramlat loss på.

Det här med ”som en radio” brukar vi skämta om och det är förstås med kärlek och det vet han, för han myser lite och frågar pillemariskt…
– är jag som en radio nu? När han har avhandlat någon filmscen tio gånger (ingen överdrift). http://www.lenaappel.se/2015/11/17/tjuren-ferdinand-goes-duracell/

Jag tycker det är genialiskt av honom att ta rollen som ”Bertil Enstöring, eremit” och på så sätt förklara för både sig själv och alla vi andra runt om hur han fungerar. Och på så sätt skapa utrymme och tillfredsställa ett behov som han har. Att få vara för sig själv eller vila som man så vill.
Eftersom han har autism och ADD så har han mycket svårare att värja sig mot intryck från omvärlden. Det kan gälla ljud, synintryck, dofter och beröring. Han får fort nog. Och då måste hela han vila för att smälta och skapa kraft och utrymme för nytt. Helt rimligt.

Lena Appel. "Tvåstöring"
Lena Appel. ”Tvåstöring”

Jag undrar om inte vi ”normalstörda” ignorerar oss själva och vårt behov av att smälta och återhämta oss?  Sjukskrivningarna som gäller psykiska hälsan har ju skjutit i höjden enormt de senaste åren. Och tittar man på arbetsfördelningen hos vår befolkning är det kanske inte direkt ett mysterium.

De som har ett jobb jobbar sjukt mycket och orkar inte med belastningen längre. De som inte har ett jobb och som försöker ta sig in på arbetsmarknaden har en annan typ av stress. Båda situationerna är orimliga och skapar psykisk ohälsa.
Man säger också att diagnoserna för ADHD och Autismspektrum också skjuter i höjden?! Vad det beror på vet jag inte och inte heller om det är sant.

Men en sak är jag säker på och det är att det är de själar som landar hos oss och har ett funktionshinder eller ska vi säga annorlunda sätt att fungera. De är välsignade änglar som lite härligt ”sätter käppar i vansinneshjulen”.
De är våra guider och vägvisare i denna helt galna värld. Vi ”normalstörda” har tappat både kompass och riktning och behöver hjälp. Kanske inte tillbaka till tiden för ”Skrotnisse och hans vänner” men det tempot… det tror jag på.

Tänk om det gick att dela på de jobb som finns och jämna ut de olika typerna av stress, och skapa en känsla hos alla att de behövs – lagom mycket.  En balans mellan radio och eremit.

PS. Sonen har nyligen skapat ett nytt epitet – alldeles själv. ”Tvåstöring”.

Detta för att kunna få plats för flickor i sin värld. Kreativa underbara unge 🙂 DS.

Allt gott/Lena

Flytta dig rik

 

Jag har kommit på att jag är snor-rik.
Just precis nu sitter jag på ett litet berg, i min trädgård, i Nyköping, en småstad i Sverige. Hur hamnade jag här?
Jag är mitt i livet, om man tänker statistiskt. Sist jag räknade hade jag bott på tjugosju olika adresser i nio städer sedan jag föddes. Jag tror inte det kommer att bli tjugosju flyttar till innan jag fyller hundra, men jag blir inte förvånad om det läggs till någon adress om jag får hänga i tillräckligt länge.
Det har varit flyttar under hela mitt liv. Nya gator och nya gårdar med nya barn som jag lekt med. Nya skolor och nya klasser. Nya kamrater och nya fröknar. Nya idrottsklubbar, med nya tränare och nya klubbkompisar. Jag minns inte alla nya människor jag mött men förvånansvärt många.
Det är förstås de senaste eller ska jag säga nyaste mötena som är skarpast (ett tag till 😉 om ett tag gör åldern sitt och då blir det de äldsta jag kommer ihåg bäst)

Nya städer med nya utbildningar som jag valt själv, nya arbetsplatser och nya arbetskamrater. Nya kärlekar och nya adresser. Jag har träffat så många människor. När jag tänker på det är det hissnande. Några av människorna jag mött har jag fortfarande en ”tråd till” d.v.s. jag vet att de finns och var. Där fyller sociala media en stor funktion för mig. Vi behöver inte vara ”aktiva vänner” Men jag blir lite nöjd och glad när goda nyheter angående en klasskamrat eller jobbarkompis från förr dyker upp, eller kan skicka en tanke till dem livet drabbar hårt där och då. Det är bra så.

Lena Appel. "Diamanten"
Lena Appel. ”Diamanten”

Jag har alltså förmånen att få ”umgås” och frotteras med människor i alla åldrar och modechanger både digitalt och analogt.

Mitt jobb som lärare på Nyköpings Folkhögskola just nu, är rena rama godispåsen, med ALLA sorter när det gäller spännande bekantskaper. Jag får möjligheten att umgås med människor från andra kulturer, andra åldrar, andra religioner, andra sexuella läggningar, andra yrkesgrupper m.m. än mina egna.
Vilken jäkla rikedom det är. Jag hoppas vid Gud att jag inte har ”fossiliserats” såpass ännu att jag inte kan påverkas av dessa möten i en positiv mening.

Ytterligare en facett av min ”möta-nya-människor-diamant” är mina barns vänner och skolkamrater med vidhängande mycel av föräldrar och anhöriga. Dessa spännande människor med nya och alternativa sätt att fungera. Och deras anhöriga, så mycket klokskap och insikter jag fått av dem. Likaså de ”normalstörda” ungdomarna, ”gymnasiefolket” som är nuet och framtiden på samma gång. Jag blir alltid lugnad vad beträffar framtiden när jag pratar med dem.
(Det enda jag möjligen tvivlar något på är hur städningen kommer att skötas, men det blir väl någon råd med det också) 😜

Jag kan bara nöjt konstatera att jag är rik! Rik på möten med människor som lär mig saker. Är så tacksam för det och snor åt mig så mycket jag kan på vägen, och jag hoppas att vi möts i framtiden 😍

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena

Plötsligt händer det

 

POFF
Så kommer bara idén, det är lika härligt varje gång. ”Plötsligt händer det” jo, men inte någon miljonvinst utan något ännu bättre. Lösningen på ett problem man har gått och lurat på eller fortsättningen på en text eller bildprojekt. Eller något helt nytt bara ”landar” i huvudet – Poff.

Lena Appel. "Poff"
Lena Appel. ”Poff”

Tack tänker jag och blir lika förvånat lättad och glad varje gång.
Det här händer nästan alltid när jag är ute och går eller tränar. Min teori är att min kropp och en del av mitt medvetande är upptagna med motorik och koordination, precis så mycket att medvetandet inte kan ha full koll och filtrera när själsantennen riktar in sig mot universum och kopplar upp för ”idénedslag”.

Därav de bra lösningarna, de hinner landa i hjärnan innan mitt lilla ”inside-the-box-medvetande” har agerat tull och dömt ut tanken innan den ens nått full form. Alternativt satt den i karantän så länge att den dött. Tack och lov säger jag och lovar att betala ”kosmos-licensen” för jag behöver den så väl.

Allt gott/Lena Appel

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Konstnär