I fablernas värld, i faaablernas väärld…

 

Varför är det så frestande att ge djur mänskliga egenskaper?
Eller jag tycker det i alla fall. Häromdagen stötte jag på ordet antropomorfism. Det var ett helt nytt ord för mig. Det är typ när man ger djuren/väsen mänskliga egenskaper och personligheter.

Jag älskar det där, och kan sitta i timmar och titta på ”gulliga-djur-filmer” på Facebook, eller njuta av fotografier av djur som (helt säkert) är indignerade, sura, glada, avundsjuka, försöker skrämmas eller andra saker som jag själv brukar vara eller göra. Förtjust ler jag igenkännande och tror mig veta att den där katten är såå sur just nu för att… eller hunden skäms jättemycket för att…

Det ligger hos mig ”i betraktarens öga”
Inser att det är ju knäppt att inte låta djuren var just det de är, djur. Det räcker ju egentligen men jag envisas ändå med att se mänskliga egenskaper och vill väldigt gärna att det ska vara sant?

Jag är, tack och lov inte ensam om denna ovana. Walt Disney torde väl vara en av de större ”antropomorfism-missbrukarna”. I världen han har skapat möter vi ankor med aggressionsproblem, möss som är overkligt snälla och goda, trädockor som får liv, så till den milda grad att näsan blir överaktiv.
En rad prinsessor som man kan tro är människor, men ju mer man tittar så förstår man ju att de räknas till övernaturliga väsen. Eftersom de har hår som är en kilometer långt, midjor som omöjliggör inälvor (här undrar jag om modeindustrin har hakat på?) eller kan ligga i koma i hundra år… och sen vakna utan hjärnskador, i alla fall som det verkar.

Hur vore det om vi ”djurifierade” oss människor istället?
Det är mycket vi kan lära av djuren, som acceptans t.ex.
”Finns det inte mat i den här dalen går vi till en annan dal och äter, vi Gnuer äter det som finns just nu”.

Hos oss Trögdjur förekommer inga utbrott typ…
”Jag bara MÅSTE ha ”Mangrover-träsk-krasse” för jag är så sugen på det, även om det inte är säsong”.

Eller det eftersträvade tillståndet – mindfullness.
”Jag som ko, bryr mig inte om hur mycket jag väger, eller om jag släpper mig mitt i middagen, inte heller om min pannlugg är tillräckligt snygg”.

Och vi får inte glömma den hederliga förnöjsamheten.
”Inte heller framhärdar vi Eremitkräftor att försöka flyga till varje pris”.

Tja det tål att tänka på. Nej nu har jag inte tid mer, för jag ska Googla på supermedvetna grodor som ”tittar in i kameran” och tar selfies.

Lena Appel. Ikon. "St Happy Dog"
Lena Appel. Ikon. ”St Happy Dog”

Från Wikipedia:
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djurgudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism.

Allt gott/Lena

Bokstavligt talat

 

Jag vet ju att vissa sätt att säga saker inte fungerar.
Men det slinker med lite otydliga formuleringar lite nu och då. Så länge det inte skadar så är det väl ok, det kan bli ganska roligt. Många av våra medmänniskor tolkar saker du säger bokstavligt, min son ingår i den gruppen.

Du kan liksom inte säga ”Släng ett öga på det där”
– det kan innebära djup ångest och en högljudd och tydlig vägran att pilla ut sitt eget öga och slänga det på något. Någon gång sade jag ”ge mig din hand” varpå sonen förskräckt stoppade ner båda händerna i jackfickan och förklarade att för det första var det hans hand och för det andra tänkte han inte ta loss den.
Det där är ett tag sedan och han var mindre då, idag vet han att jag inte menar att han ska pilla ut sitt öga och hålla det på något.
Jag har också vant mig av i viss mån att använda den typen av uttryck. Men det dyker upp nya. Just nu är vi i kalastider. Sonen fyller år och han ska bjuda sin klass på kalas. Han pratar och planerar hej vilt och vi diskuterar om vad han ska bjuda på och vad som ska hända.

Lena Appel "Kreatorsvisioner" KKN Sörmland.
Lena Appel ”Kreatorsvisioner” KKN Sörmland.

Det är väldigt likt andra situationer som jag befunnit mig i. Jag tänker på andra planeringsmöten. I någon förening eller på jobbet. Då det skall spånas och ”brainstormas” om möjligheter och idéer, är alla engagerade och mycket kreativa. Men när sedan arbetet ska fördelas för att faktiskt genomföra alla fantastiska idéer är engagemanget inte fullt lika sprudlande. Samma sak gäller tonårssonen och jag säger:

– Det är viktigt att vi gör inbjudningskorten till ditt kalas nu, annars kanske det bara rinner ut i sanden.

– Det ska inte rinna iväg till sandstranden och svalka sig, det ska stanna här.

– Vad menar du.

– Kalaset ska stanna här.

– Ja, naturligtvis, jag menar bara att det är bra om vi skickar ut inbjudningskorten i god tid så att kompisarna kan förbereda sig.

Jag kan ju inte låta bli att skratta, ett kalas som hasar ner till stranden… jag menar HUR ser det ut? Ja det är frågor vi kanske aldrig får svar på. Men inbjudningskorten är gjorda och levererade och jag tror att det kommer att bli ett fint kalas på söndag – jag menar ”sjuttiotals-disco” vem vill missa det?

I Feel Love, Donna Summer

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena

Personlig utveckling vare sig du vill eller inte

 

Just nu pustar jag ut lite…
…jag har haft nöjet att vara en liten del i maskineriet som arrangerar ett event här i Nyköping som heter ”LitterArt Gästabud”. Detta var mitt första år och eventets fjärde, samma tid samma plats, Fredag, Lördag och Söndag i slutet av Oktober.
Nyköping har sedan många år en tradition att genom teater och musikal gestalta historien om Nyköpings Gästabud som ägde rum 1317 på slottet Nyköpingshus. Där Kung Birger Magnusson fängslade sina bröder och lät dem svälta ihjäl i en fängelsehåla.

– Mycket dålig stil, om ni frågar mig.

”LitterArt Gästabud” fokuserar mer på det positiva och själva grejen med gästabud, nämligen att bjuda in och tillsammans i goda vänners lag avnjuta litteratur, konst och teater.  Och skippa det där med att slänga varandra i fängelsehålor och kasta nyckeln i Nyköpings-ån.

Att slänga sig in i nya upplevelser 
Det handlar mer om att ”LitterArt Gästabud” vill erbjuda en möjlighet att själv slänga sig in i nya upplevelser av kulturell natur.
Att möta ett nytt författarskap eller kanske, för allra första gången ett konstnärskap. Och framförallt tillsammans med vänner och andra dela glädjen av att uppleva och utvecklas som människa. För det är ju det man gör – det går liksom inte att undvika när man dyker in i berättelser om nya och gamla människoöden, eller får en historielektion genom en berättelse, ett konstverk eller gestaltad i ett stycke teater. När man lyssnar till någon som berättar om något som den har fascinerats av och ägnat massor av tid och arbete för att förmedla till sin omvärld. Då är det svårt att inte själv bli engagerad och betagen.

Nya tips och ny inspiration såhär i höstmystider

Jag har flera böcker som jag nu kommer att läsa bara för att jag har mött författarna och andra människor som redan läst och rekommenderat dem. Och det fina är att mycket av detta kan jag finna på vårt fina stadsbibliotek. Flera av gästerna som besökte oss under de här tre dagarna påpekade att vi har ett ovanligt vackert bibliotek. Så sträck på er Nyköpingsbor och var stolta. Det är jag i alla fall!

Allt gott/Lena

https://www.facebook.com/litterart.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyk%C3%B6pings_g%C3%A4stabud

Nyköpings gästabud kallas de händelser som utspelades på Nyköpingshus i december 1317, då Sveriges kung Birger fängslade sina bröder hertigarna Valdemar och Erik, vilka senare sattes att svälta ihjäl i fängelsetornet på Nyköpingshus. Den enda källan till händelseförloppet är den högst partiska Eriks krönikan[1]

”Tidshybris”

 

Det där med tid.
Igår var jag och sonen på habiliteringen för att se om det finns någon bra hjälp att hålla reda på tiden. Han var mycket entusiastisk eftersom han älskar historia och hoppades att vi skulle prata om sjuttiotalet som är på tapeten just nu. Jag förvarnade honom att kanske blir det inte riktigt så kul. Det blev mer Vi pratade om dagar, månader, timmar, sekunder mycket kortare tidsformat.

Jag blir så imponerad av min son när han (trots sin besvikelse) noggrant räknar upp alla månader – ändrar ordningen några gånger så det till slut blir alldeles rätt. Han får frågan vilka månader som hör till vilken årstid och den vänliga specialpedagogen får en utförlig beskrivning av varje månads egenskaper. Här duger inte sommar, vinter osv. Nej ordentligt ska det va, ”sista-sommar-och-början-på-höst-månaden” är augusti. Jag kan också nu upplysa om att”Mars är den första vårmånaden – men inte särskilt mycket”. Är benägen att hålla med (tycker inte att april brukar sköta sig heller).

Lena Appel. "Årshjulet" en visualisering över ett år.
Lena Appel. ”Årshjulet” en visualisering över ett år.

Han har också färger på dagarna och kan klockan även om han inte vill. Igår förstod jag att han blir stressad av den, det är inte det att han inte förstår upplägget utan han gillar inte grejen.

Vi blev visade en app. För mobil och padda, som fungerar som en almanacka men med tillägget att man kan lägga in bilder och ljud för varje punkt samt en ”avcheckningsknapp” som hjälper till att komma ihåg att man faktiskt HAR gjort det eller det.

Jag märkte hans ointresse och han tyckte att det hela var ”löjl” alltså löjligt. Men jag blev däremot väldigt intresserad, precis en sådan skulle jag behöva. Nu har jag en analog pappersalmanacka i A5-format med en vecka per uppslag. Där för jag in när jag ska jobba, deadlines, barnens aktiviteter, och jag försöker hålla någon slags fördelning och inom rimlighetens gränser.

Lena Appel. "Tidshybris"
Lena Appel. ”Tidshybris”

Så länge alla är friska, inga större avbrott eller oväntade händelser inträffar brukar jag kunna hålla ganska bra koll. Sätter stora kryss och färglägger så mitt stressade jag inte ska lägga in ytterligare något möte där det redan finns en annan aktivitet. Men livet ÄR ju avbrott, sjukdomar, stopp-i-toaletten, PMS, och tusen andra saker. Alltså blir min almanacka fylld på ett mycket märkligt sätt, som om det bitvis fanns ett parallellt universum, där det också går bra att boka upp diverse. Det skulle den här appen aldrig tillåta – varningslampor och meddelandet ”Varning TIDSHYBRIS” skulle blinka och ljuda.

Så det är jag som behöver det där tidshjälpmedlet, inte min son. Han försätter sig inte i sådana här situationer. Han säger lugnt att han ”inte har tid” eller att han ”måste vila” och det är sant. Jag önskar bara att jag också kunde äga den självklara självbevarelsedriften, men tack och lov har jag ju honom som vägledare och guide, plus att jag ska försöka sno åt mig hans hjälpmedel.

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

Åka bort går bra men komma hem går ännu bättre

Rapport från torsdag 22 september.
Lycklig – jag ska till Bokmässan i Göteborg. Stiger upp tidigt i ottan och försöker låtsas att jag är pigg och ser fram emot resan till Göteborg och bokmässan, för det gjorde jag, väldigt mycket… I går. Nu har jag fått lite resfeber och är trött och känner mer som om det var en skitdålig idé och att jag hellre skulle äta min frukost klä mig och gå till jobbet precis som vanligt. Tryggt lugnt och skönt. Men jävligt tråkigt.

"RUM"
”RUM”

Varför blir det alltid så?
Först tjatar jag om att det måste göras något, resa, se och uppleva nya saker både själv och tillsammans med andra, typ familjen. Men sedan när man väl skrapat ihop pengar och tid känns det som ett straff och bara jobbigt att behöva åka ifrån sitt trygga lilla hem, med rutiner och väl intrampade stigar.

Resfeber tror jag det kallas.
Men processen blir bättre och bättre. Från resfebern med ”detta-var-en-dålig-idé-känslan” till den mycket bättre ”att-äntligen-vara-på-väg-känslan”. För att fortsätta och förändras i själva vistelse-stadiet som ju är fyllt med en räcka upplevelser som hindrar den där eftertanken. Det är fullt upp med att hinna med det man vill, undvika blodsockerfall och sjukdomar samt roa sig så mycket det bara går.

Efter en kort dipp av ”fan-jag-vill-stanna-kvar-här-för-alltid-känslan” åker man hem och då kulminerar det hela i den absolut oslagbara ”borta-bra-men-hemma-bäst-känslan”. Då kan man tryggt sitta och minnas tillsammans alla roliga saker man gjorde och såg. Då är också lågt blodsocker och skoskaven borta. Så min slutsats blir nog ändå att man tjänar på att ignorera resfeber.

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

Yes – nytt liv!

 

Jag lever tillsammans med en man som heter Ronny, och som gillar att spela spel. Då menar jag framför tv-apparaten och med en handkontroll (som ser ut som Darth Waders bäbishjälm).
Där på skärmen styr maken sin avatar och rör sig i allehanda märkliga miljöer beroende på spelet. Det är väldigt ofta ”apokalyps-läge” i de där spelen. Efter ”jättebomben”, efter ”superinvasionen-av-rymdisar”, favoriten ”zombier-i-massor” eller det hederliga ”hej nu krigar vi igen”.

Han är ivrig som ett barn när ett nytt spel kommer och dryftar det med äldste sonen som är den enda som förstår honom.  Jag har lite artigt försökt att lyssna på hans utläggningar om hur det fungerar, har suttit bredvid i soffan och fått förklarat regler och att man ska samla saker och liv?!

Lena Appel "kontrollen"
Lena Appel ”kontrollen”

Allt går ut på att roffa åt sig och stressa runt i fula och äckliga miljöer. Man kan dö väldigt många gånger och kommentarerna kan bli något märkliga.

– Helvete, där dog jag.
(Kan detta måhända vara en kommentar man hör ofta i dörren hos Sankte Per?)
– Yes, nytt liv! Nu kör vi.
(motsvarande port för reinkarnation?)

Även om jag är intresserad av livet och allting så fångas jag inte av de här spelen. Men det blir stor underhållning när jag knackar på hos maken som varit borta länge. Öppnar försiktigt dörren för att i skumrasket se honom halvliggande, sovandes med en ”durrande” kontroll i handen, och på tv-skärmen någon avatargubbe som ligger och ”går” mot en vägg i något skumt kvarter.

Maken vaknar och blir förtvivlad, han har somnat men spelet har fortsatt, och han har i den virtuella världen blivit rånad på alla små liv, erfarenheter, skills, handgranater, eldkastare, skor, fordon och mediciner. Så han har bara sina kalsonger kvar.

– Fan, jag somnade nu får jag börja om från början.

Lena Appel. "Askul"
Lena Appel. ”Askul”

Jag skrattar så jag skriker (han med) han är virtuellt utblottad, hejdlöst roligt faktiskt. Och jag tänker att det är ju skönt att jag slipper vakna varenda morgon och börja om från början. Det materiella vet man ju aldrig, men de erfarenheter jag har samlat hittills i livet har jag kvar trots att jag somnar, tack gode gud!

Allt gott/Lena